Politisering ett hot mot tilliten

Svenskarna har historiskt haft en hög tillit till förvaltningen, däribland statliga myndigheter, men något håller på att förändras. När SOM-institutet började mäta väljarnas attityder till förvaltningens aktörer för tio år sedan var de politiska variationerna små. SD-väljare stack visserligen redan då ut som mer kritiska. Skillnaderna mellan vänster- och högerväljare var däremot marginella, både under Alliansens styre och efter regeringsskiftet 2014. Sedan 2016 syns dock en tydlig trend. Vänsterväljare blir mer positiva, högerväljare mer kritiska. Väljarnas inställning har alltså blivit politiserad.  

Utvecklingen är oroväckande. I teorin ska ju inte inställningen variera med väljarnas politiska uppfattning, eftersom förvaltningen till dess beskaffenhet är oberoende. Därför är det viktigt att orsakerna till utvecklingen utreds grundligt. Sören Holmberg, som ligger bakom studien, spekulerar i att den kan ha vitt skilda orsaker: ”[D]et behöver inte nödvändigtvis tyda på något problem på myndighetssidan. Politiska grupperingar som avger avvikande betyg gör kanske ”överdrivet” politiserade och ej evidensbaserade bedömningar.”

Har förvaltningen förändrats?

Personligen anser jag att den senare förklaringen är mer logisk, att det är väljarnas uppfattning snarare än förvaltningen som politiserats. Så sent som fram till och med 2015 gjorde ju väljare från höger och vänster i princip likartade bedömningar av förvaltningen. Är det verkligen troligt att förvaltningen därefter – på kort tid - förändrats så markant att det kan förklara väljarnas attitydförändring? Knappast! Då håller jag det för mer sannolikt att de stora förändringarna i politiken under de två senaste turbulenta mandatperioderna ligger bakom. Många partier har förflyttat sina positioner och det politiska landskapet har onekligen blivit mer polariserat. Det vore nästan underligt om det inte också spillt över på väljarnas inställning till förvaltningen.

Ytterligare en delförklaring kan vara den svenska förvaltningsmodellens konstruktion. Den kan, som min kollega Shervin Vahedi tidigare resonerat om, vara svår att förstå sig på. Vem som är ansvarig för ett beslut är inte alltid tydligt. Det utnyttjas tyvärr av politiker som skjuter över ansvaret – eller åtminstone duckar för det – och i stället låter det falla på myndigheterna. Förvaltningen uppfattas därmed som mer politiserad, eftersom den får klä skott för politiska beslut. Det finns således anledning till självrannsakan i de politiska leden. Framför allt inom de partier till vänster som varit styrande under perioden då väljarnas politiserade uppfattning om förvaltningen växt fram.

Låsta föreställningar

Samtidigt är partierna till höger knappast oskyldiga. De har agerat lite väl snabbt på väljarnas signaler och utan vidare tolkat missnöjet som kritik av de statligt anställda. Det är knappast en slump att de partier vars väljare ifrågasätter förvaltningen också är de som under samma period intensifierat kraven på ett utvidgat tjänstemannaansvar. Att kraven kvarstår, trots att en utredning avfärdat idén, går inte att tolka på annat sätt än att de har låst fast sig vid föreställningen om att det är själva förvaltningen som är problemet. Att göra tjänstemännen till syndabockar stärker knappast tilliten till förvaltningen.

Den här utvecklingen måste stoppas. Det måste politiker till både höger och vänster inse. Förvaltningen är för viktig för att vi ska låta tilliten till den ta stryk av den politiska turbulensen. Därför är det viktigt att undersöka varför väljarnas inställning förändrats. Då blir det enklare att föreslå relevanta insatser som faktiskt förbättrar förvaltningens anseende. Det är nödvändigt om vi ska lyckas upprätthålla legitimiteten för förvaltningen och inte minst för demokratin.

Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST