Lystring statsanställda – öka takten!
Publicerad: 2023-09-20
Blogg Generella besparingskrav slår sällan rätt. Fråga bara de statligt anställda som år efter år tvingas springa fortare för att mäkta med sitt uppdrag. Nästa år tar finansminister Elisabeth Svantesson på sig uppdraget att agera hare för att dra upp tempot än mer. Statsanställda - klara, färdiga, spring (fortare än någonsin)!
Jag skrev redan i april en illavarslande text, där jag tvingades förklara att 2024 kommer bli ett prövande år för statsförvaltningen. Att pengapåsen, på grund av inflationen, växer i rekordtakt innebär inte att den blir stor nog att täcka de ökade omkostnaderna. Det beror på att anslagsutvecklingen hålls tillbaka av produktivitetsavdraget. Avdraget (om 1,84 procent) får till effekt att den del av anslaget som rör löner enbart räknas upp med en dryg procent, medan lönerna förväntas öka med ytterligare ett par-tre procentenheter. Det går inte ihop.
Statsförvaltningen har redan tagit skada - och värre kommer det bli
Varför repriserar jag detta dystra budskap? För det första tåls det att upprepas det vi redan konstaterat om produktivitetsavdragets effekter. Att systematiska besparingskrav är skadliga och leder till kronisk underbemanning, sämre utförd verksamhet och odräglig arbetsmiljö. Konsekvenserna blir särskilt märkbart i vissa sektorer, som inom kulturen och den högre utbildningen, där möjligheterna att hämta hem besparingar genom rationaliseringar är små.
För det andra har situationen nu blivit än värre. När regeringen idag presenterade sin budget för 2024 stod det nämligen klart att det nästa år inte bara kommer ställas ett besparingskrav på statsförvaltningen, utan två. Utöver de besparingar som görs via produktivitetsavdraget åläggs myndigheterna neddragningar motsvarande 1 procent av förvaltningsanslaget, medan det för universitet och högskolor kommer röra sig om neddragningar om 0,5 procent av utbildnings- och forskningsanslagen.
Staten kommer bli sämre – inte mer effektiv
Att dra ned på resurser i ett redan pressat läge, och utan att minska uppdragets storlek, kommer oundvikligen få negativa effekter. Det kommer leda till en än högre arbetsbelastning för våra medlemmar, liksom till märkbara försämringar för statsförvaltningens ”målgrupp” - medborgarna. Det kommer dessutom orsaka arbetsgivarna huvudbry i form av förvärrad kompetensbrist. Den statligt anställde som redan springer så snabbt hen kan och nu tvingas springa ÄNNU fortare kommer nämligen inte orka springa länge till. Mest sannolikt är istället att hen springer så fort hen kan från statens tidigare så trygga famn.
Det minsta regeringen kan göra i det här läget är att vara ärliga med vilka effekter besparingarna kommer få. Istället får vi schablonmässiga uttalanden om att besparingarna ska stimulera fram effektiviseringar i staten. Det är nästan som att regeringen tror att effektiviseringar uppstår automatiskt om de hamrar in budskapet tillräckligt många gånger.
Varför hörsammas inte varningssignalerna?
Till regeringens försvar är de inte de första som försöker sig på att dubbelbespara. Det har skett vid flera tillfällen under 00-talet. Till regeringens nackdel har dessa tidigare försök problematiserats av Riksrevisionen, som i en granskning bedömde att dubbelbesparingar ”riskerar att leda till att [finansierings]systemets kontinuitet och förutsägbarhet kan gå förlorad.”
Regeringen borde ha vägt in Riksrevisionens analys i sitt beslut. De borde framförallt ha lyssnat in de statligt anställdas varningsrop om att situationen redan är ohållbar. Men det är klart, att ödsla tid på att ta in andras perspektiv och att tänka efter före ger inga effektiviseringar (läs: besparingar) här och nu. Bättre då att mana på de statsanställda att springa snabbare än någonsin. Det är supereffektivt. Tills dess att de springer in i väggen.
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST