Vem har ansvar för vad då en offentlig sektor konkurrensutsatts?

Det finns fler exempel på tillfällen när konkurrensutsättning riskerar få oönskade effekter. En konsekvens av systemet med upphandlad kollektivtrafik gjorde nyligen att resenärer i Mälardalen kunde stått utan tågtrafik en tid beroende på att en statlig utförare tvingades säga upp avtalet.  Och en konsekvens av ett valfrihetssystem där arbetssökande ska välja leverantör av arbetsmarknadsstöd blir att arbetslösa som står långt från arbetsmarknaden inte får någon hjälp.

En av hörnstenarna i en demokrati är upplysta medborgare. Alla ska ha tillgång till aktuella nyheter och samhällsinformation oberoende av bostadsort. Staten har i det här sammanhanget ett övergripande ansvar för en fungerande infrastruktur så att alla i hela landet kan nås. Men när en sådan infrastruktur, i det här fallet posttjänsten, börjar krackelera och till exempel hushåll i glesbygd får minskad tillgång till dagliga nyheter i form av att dagens tidning uteblir i brevlådan och istället delas ut en senare dag, vem ska då i så fall stå för notan för att lösa detta – det offentliga, de privata operatörer som släppts in på postmarknaden men som kan välja var de ska bedriva verksamhet och inte behöver verka för en fungerande postservice i hela landet eller kanske tidningsbranschen själv?

Tidningsbranschen uppger att man saknar förutsättningar att själva ordna en utdelning i hela landet, därför delar PostNord ut tidningar i de områden som inte omfattas av tidningsdistributörernas nät. Det möjliggör att prenumeranter även i glesbygd kan ta del av dagliga nyheter. Inte sällan handlar det om äldre personer med sämre digitala förutsättningar.

Förra året delade PostNord ut tidningar till en omfattning av kring 17,5 miljoner exemplar. Det är cirka 140 000 hushåll som får sin dagstidning med posten, hushåll spridda över glest befolkade områden i hela landet.

Men att tidningen kommer med posten innebär en försämring då den då inte kommer på morgonen, när de flesta förmodligen vill läsa sin tidning, utan senare på dagen. En konsekvens av att posten nu börjat delas ut varannan dag och att postservicen därmed försämras är att många hushåll får sin morgontidning i efterhand, ibland flera dagar efter utgivningsdagen. Alltså ytterligare en försämring.

När PostNord införde varannandagsutdelning av post i region Syd avslutade cirka tio procent av de prenumeranter som får sin dagstidning med posten sitt tidningsabonnemang. Tidningsbranschen befarar att fler lär följa.

Regeringen ser problemet

Regeringen är medveten om situationen och menar att tidningsdistribution är angelägen ur ett demokratiskt perspektiv; idag är en sådan distribution via postgång en förutsättning för att hushåll i hela landet ska kunna få sin dagstidning. Denna insikt ingår i direktivet till utredningen som nu pågår om finansieringen av den samhällsomfattande posttjänsten.

Det är således tydligt att regeringen delar den bild jag inledningsvis gav. En försämrad posttjänst innebär ett demokratiskt underskott. Detta då många hushåll kommer få minskad tillgång till dagliga nyheter i form av utebliven tidning, för många kanske den huvudsakliga nyhetskällan. Regeringen har därutöver gett Myndigheten för press, radio och tv i uppdrag att utreda förutsättningarna för att säkerställa fortsatt utdelning av tidningar varje dag vid en situation med varannandagsutdelning av post inom ramen för den samhällsomfattande posttjänsten i hela landet.

Vem ska stå för notan?

Fackförbundet ST har tidigare pekat på behovet av att staten behöver ge PostNord förutsättningar att klara sitt samhällsuppdrag; en bra postservice i hela landet. Ett sätt är att staten ser till att alla postoperatörer på marknaden är med och bidrar till den kostnad som den samhällsomfattande posttjänsten innebär. Detta då konkurrensen inte är på lika villkor; övriga postoperatörer kan välja var i landet de vill bedriva verksamhet medan PostNord med sitt samhällsuppdrag har ett ansvar för en postservice i hela landet.

Privata postoperatörer dras naturligtvis till de lönsamma delarna av landet och har ett mindre intresse för glesbygden. Det statliga bolagets samhällsuppdrag, som är självfinansierat, kommer att gå med förlust. Därav varannandagsutdelning och försämrad postservice. Priset för detta betalas nu bland annat av tidningsprenumeranter utanför tätorter. Ett pris med demokratiska dimensioner.

Här behöver vi föra en diskussion om vilka förutsättningar som ska gälla för privata aktörer och vilket ansvar de ska ha. Det kanske är rimligt att om man släpps in på en marknad med de möjligheter detta ger, att man då också får vara med och ta ansvar för att den fungerar för alla. Detta då det är på medborgarnas uppdrag de privata operatörerna verkar.

Nu har Myndigheten för press, radio och tv i en rapport redovisat sitt uppdrag och föreslår där ett stöd till tryckta nyhetstidningar för distribution under en omställningsperiod om fem år. Stödet ska kunna användas för kostnader för distribution i de områden som här är aktuella och bör omprövas efter att postfinansieringsutredningen redovisat sitt uppdrag 2023. Under den tid som stödet betalas ut ska tidningsföretagen arbeta för att finna alternativ till daglig postutdelning av tryckta tidningar. Den totala kostnaden för staten beräknas till drygt 133 miljoner kronor per år.

Regeringen ser ut att hörsamma myndighetens förslag och förbereder ett offentligt stöd till tidningsbranschen.

Den större bilden

Problemet med att hushåll i glesbygd blir utan morgontidning och hur det ska lösas kan sägas ingå i en större bild; den om hur en offentlig verksamhet där privata aktörer släpps in som leverantörer och utförare av tjänster ska regleras. Det bör den göra på ett annat sätt än idag. Ska privata aktörer fortsätta sin verksamhet inom den offentliga sfären och helheten ändå fungera på bästa sätt för medborgarna finns mycket som talar för en annan och mer aktiv reglering. Exemplen på detta är flera. Ett har jag presenterat närmare här.

Henrik Ludvigsson, utredare Fackförbundet ST