Regeringens dubbla svek om omställningsstudiestödet

LAS-reformen som tröskades igenom häromåret innebar uppoffringar respektive vinster för både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer. En viktig pusselbit i reformen var inrättandet av det så kallade omställningsstudiestödet, vars avsikt generellt var att stärka arbetstagarnas ställning på arbetsmarknaden och på individnivå att erbjuda bättre möjligheter till omställning och livslångt lärande. Men, på senare tid har det blivit allt tydligare att alla ingående parter inte håller vad de lovar. Som ett resultat därav hänger omställningsstudiestödet på en skör tråd. 

Högt söktryck och brist på resurser skapar problem

Anledningen till detta är att den utbetalande myndigheten CSN inte har förmåga att hantera det stora inflödet av ansökningar som gjorts sedan den 1 oktober. Det finns förmildrande omständigheter. Som att söktrycket blev mycket högre än förväntat och att alla ärenden fortfarande måste handläggas manuellt. Det går fort i politiken, men att utveckla systemstöd gör det inte. CSN har fått laga efter läge, helt enkelt. 

Det stora problemet är att en annan aktör, som är helt avgörande för reformens genomförande, helt avstår från att laga efter läge. Nämligen, CSN:s huvudman regeringen. Med utgångspunkt från det höga söktryck som rådde i höstas begärde myndighetens ledning tidigare i år 50 miljoner i tillskott under innevarande år. Det behövdes för att stärka upp handläggningen och för att hantera den pressade situationen. När vårändringsbudgeten aviserades häromveckan visade det sig dock att CSN inte får en enda krona. Således tillåter regeringen, med berått mod, omställningsstudiestödet att köra i diket. 

Regeringen sviker arbetsmarknadens parter…

Effekten av de uteblivna medlen kommer bli stora. Enligt CSN:s beräkningar kommer de bara kunna bevilja omställningsstudiestöd till 5000 personer 2023, medan det finns medel avsatt för 8800 personer. Totalt rör det sig om 600 miljoner i utlovat omställningsstudiestöd som riskerar att brinna inne och återföras till statskassan. 

Regeringens icke-beslut måste därför ses som ett stort svek mot de ingående parterna i överenskommelsen. Reformen kommer ju, med rådande förutsättningar, inte kunna genomföras fullt ut. Det är, för att uttrycka sig milt, beklämmande att politiken ena stunden begär att parterna ska ta ansvar för inflationsbekämpningen i avtalsrörelsen (vilket parterna också gjort) för att andra stunden skjuta en historisk arbetsmarknadsreform i sank genom att inte leva upp till sin del av avtalet. Det skapar tillitsproblem mellan arbetsmarknadens parter och politiken, och effekten av det kan i längden bli ödesdigra för den svenska modellens funktionssätt.

…och CSN:s anställda

Men, regeringens icke-beslut är inte bara ett svek mot arbetsmarknadens parter. Det är också ett svek mot de anställda på CSN. Sveket handlar inte bara om att regeringen håller inne på pengarna, utan också om att de ställer orimliga krav. Utbildningsdepartementet förmedlade nyligen ett uppdrag till CSN, genom en ändring i regleringsbrevet, om att handläggningstiderna måste kortas. Hur tänker sig regeringen det då? Jo, med den osedvanligt opreciserade instruktionen ”till exempel genom effektiviseringar eller omprioritering av resurser.” 

Det regeringen gör, för att tala klarspråk, är att be myndigheten att trolla med knäna. Till saken hör att CSN redan har omfördelat personal i stor utsträckning, och möjligheterna att fortsätta göra det är små. Det kan i vart fall inte göras utan att andra delar av verksamheten påverkas negativt. Och sådana negativa effekter har regeringen uttryckligen sagt att de inte vill se, även det i regleringsbrevet. Således återstår bara en lösning: utbildningsdepartementet måste dela med sig av det magiska recept på effektiviseringar som de uppenbarligen sitter inne på. För, inte skulle de väl begära något av CSN som de själva vet inte är möjligt att uppnå?

CSN:s problem kommer inte försvinna genom regeringens ”goda råd”. Det kommer i bästa fall förbli lika stort och i värsta fall förvärras, om söktrycket tilltar. Och, som alltid är det personalen som kommer hamna i kläm. Det är de som tvingas försöka uträtta underverk. Det är de som kommer behöva jobba övertid. Det är de som kommer behöva ta emot samtal från besvikna medborgare som undrar varför deras beslut drar ut på tiden. I egenskap av tidigare anställd på myndigheten vet jag allt för väl hur det fungerar. Jag lider därför med mina före detta kollegor, som jag vet har ett enormt engagemang för studenternas väl och ve. De vill inget hellre än att bistå de människor som vill förverkliga sina drömmar genom studier. Om ingenting förändras kommer de tyvärr, och hur hårt de än sliter, inte att lyckas med det fullt ut. 

Bara regeringen kan rädda upp situationen

Utbildningsminister Mats Persson och kompani, genom att besluta om faktiska ekonomiska tillskott – inte om menlösa ändringar i regleringsbrevet – har ni faktiskt chansen att slå två flugor i en smäll. Ni kan på en och samma gång ge Sveriges arbetstagare det ni har lovat, och CSNs anställda förutsättningar att göra det de ska utan att bränna ut sig. Det tycker åtminstone jag låter som en väl värd investering. 

Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST