Kriminalpolitiken är i behov av ett paradigmskifte

Återigen rapporteras det om överbeläggningar på landets fängelser och häkten. Nu senast handlar det om situationen på Fyrbodal, Stockholm och Borås men läget är kritiskt i hela landet. Nyheten är därmed inte unik. Det börjar tyvärr bli mer regel än undantag.

En kriminalvård i kris

Rättsväsendet behöver givetvis ökade möjligheter att komma åt den grova brottsligheten. Men detta är egentligen bara ett steg i att bekämpa brottsligheten. Sedan måste Kriminalvården och dess personal få rätt förutsättningar för att utföra sitt uppdrag.

I stället ser vi en situation där allt fler klienter trängs i dubbelbelagda rum vilket är en säkerhetsrisk för såväl klienterna som personalen. Den låga bemanningstätheten innebär dessutom att allt färre medarbetare måste ta hand om fler klienter vilket gör att anställda riskerar att hamna i utsatta situationer. Detta sker i en tid då många av klienterna kommer från gängkriminella miljöer där det finns ett betydligt högre våldskapital.

Resultaten i Fackförbundet STs arbetsmiljöundersökning speglar denna kortsiktighet som präglat kriminalpolitiken. Var tredje anställd uppger att de har en dålig arbetsmiljö och fyra av tio uppger att den inte har en bra psykosocial arbetsmiljö. Därför är det inte överraskande att myndigheten har svårigheter att både anställa nya medarbetare och behålla befintlig personal i en tid då bemanningssituationen är kritisk. Bara under 2022 valde över tusen kriminalvårdare att lämna myndigheten vilket motsvarar nästan var femte anställd.

Bristerna i arbetsmiljön och personalsituationen på Kriminalvården är allvarlig. Varje rekrytering är resurskrävande och faktumet att varje nyanställd måste genomgå påkostade utbildningar gör dagens situation till både ineffektiv och resursslösande. Detta är onekligen en bromskloss för den kommande expansionen och har tvingat myndigheten att sänka kraven för vem som är lämplig att arbeta på myndigheten. Det är inte en önskvärd väg att gå.

Regeringen har makten att förändra

Den nuvarande regeringen bär inte ensamt skulden för Kriminalvårdens utmaningar. Detta är ett kollektivt politiskt misslyckande som sträcker över flera regeringar. Den nuvarande regeringen har däremot nu det yttersta ansvaret och makt över den förda politiken samt styrningen av myndigheten.

Dessvärre verkar kortsiktigheten att fortsätta också med denna regering, trots att de har kriminalpolitiken som ett av sina främsta fokusområden. Tidöavtalets ensidiga fokus på repressiva åtgärder, så som längre straffsatser och minskning av straffrabatter, innebär oundvikligen att fler klienter kommer att befinna sig i landets fängelser.

Den hoppfulla tolkningen av dessa åtgärder skulle kunna vara att Kriminalvården får mer tid i fängelserna för att återanpassa och rehabilitera dessa individer, särskilt med tanke på att den grova brottsligheten ändrat karaktär. Dessvärre tyder mycket på att det kommer bli ännu mindre tid för detta då det finns en uttalad ambition i Tidöavtalet att sänka dygnskostnaderna på landets fängelser.

Kriminalvårdarens uppdrag är mer än att bara låsa in människor. Det syftar till att verkställa straff men även erbjuda rehabiliteringsinsatser som på sikt kan göra samhället säkrare. Politikens bristande engagemang för den här delen av Kriminalvården innebär i stället att klienterna riskerar att komma ut i ett ännu sämre skick. Detta är något som myndigheten också konstaterar. I sin årsredovisning skriver de:

”Kriminalvårdens bedömning är att förmågan att lyckas i det återfallsförebyggande uppdraget försämrades under 2022. Svårigheterna att upprätthålla ett bra verkställighetsinnehåll var direkt kopplade till den höga beläggningsgraden i anstalt och den höga belastningen i frivård, liksom den ökade personalomsättningen”

Utfallet i årsredovisningen bör betraktas som en röd flagga för den nuvarande regeringen. Årets budget må innehålla välbehövliga satsningar på Kriminalvården. Den förda politiken är däremot en fortsättning på det som fört oss här idag, men i ett högre tempo. Om vi enbart mäter brottsbekämpning utifrån antalet personer som sitter i fängelse kan det möjligen uppfattas som att Tidöpartierna har lyckats med sin politik i slutet av mandatperioden. Däremot om vi istället mäter brottsbekämpning genom att utvärdera minskningen av brottslighet i samhället finns det en betydande risk att nuvarande politik inte kommer att lyckas.

Dags att prova något nytt?

Nu har vi provat de enkla lösningarna under några år med olika regeringar. Det har resulterat till en Kriminalvård som präglas av överbeläggningar, en usel personalsituation och en verksamhet som inte längre kan fullgöra sitt fullständiga uppdrag. Det är dags att prova något nytt. Företrädelsevis något som är evidensbaserat och bygger på kunskap och erfarenheter av forskare och praktiker.

Shervin Vahedi, utredare Fackförbundet ST