Kom igen, arbetsgivare i staten – dra ert strå till stacken!

Samverkan – kanske det finaste ord som finns, om du frågar någon i partsvärlden. Samverkan är styrkan i den svenska modellen. Det är genom samverkan vi har nått stora fackliga framgångar som senare har resulterat i lagar och stora förändringar i kollektivavtal som förbättrat svenska arbetstagarens (arbets)liv. Samverkan är de svenska arbetsgivarna och facken vana vid. Men varför verkar det inte fungera när det gäller arbetet lönekartläggningar och det förebyggande arbetet med diskriminering? Kravet på lönekartläggning har funnits sedan 1994. Borde inte lönekartläggningar vara självklart vid det här laget?

Målet med lönekartläggningar är att uppnå jämställda löner, men det går för långsamt. Trots att det borde finnas en lång erfarenhet av lönekartläggning är det många arbetsgivare som brister i det arbetet. Inte minst inom staten. Tidningen Publikt gör en årlig granskning av våra 30 största myndigheter och deras lönekartläggningar. Den har visat på stora brister.

Tydligare regler om utbildningsansvar

Lagen är tydlig, fack och arbetsgivare ska samverka i arbetet med lönekartläggningar och i det förebyggande arbetet med diskriminering. Trots att kravet kvarstår år efter år händer det alldeles för lite med arbetet för att främja jämställda löner och det förebyggande arbetet med diskriminering. Vi behöver fundera på varför det brister?

Fack, som vi på Fackförbundet ST, pratar gärna om lönekartläggningar från centralt håll. Men förtroendevalda upplever att det är svårt att få till en bra lokal samverkan kring frågan med arbetsgivaren. Intresset och kunskapen tycks vara för låg. Ett sätt att komma till rätta med det är gemensam utbildning.

Därför föreslår Fackförbundet ST tydligare regler om ett utbildningsansvar för arbetsgivarna för att säkerställa att lokala parter har den kompetens som krävs för att samverka kring aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. I likhet med arbetsmiljölagen (AML) och Systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM).

En fråga om människors lika värde

Jämställda löner handlar om demokrati och människors lika värde. De flesta ser detta som något självklart. Men att arbeta aktivt för att en persons arbete ska värderas likvärdigt oavsett kön, tycks vara nedprioriterat. Inte i ord, men i handling.

Våra myndigheter har ett ansvar att arbeta som en normerande kraft och visa att de står upp för demokratiska värden om allas lika värde. Människors arbetsinsats ska inte bedömas utifrån någon av de sju diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Det ska bedömas just efter arbetsinsats.

Människor har fördomar. Vi har föreställningar om sakernas tillstånd. Dessa behöver vi utmana. Lönekartläggningar är ett verktyg att genomskåda dessa normer och fördomar som kan avspeglas i våra löner. Ett verktyg vi måste använda. Kravet ligger på arbetsgivaren. De måste ta sitt ansvar och följa lagen. Och med samverkan i ryggen ta hjälp av de lokalfackliga organisationerna för att arbeta för allas lika värde. Det är inget val. Det är det lag på.

Jag är trött på svaret att jämställda löner löser sig med tiden. 100 år till jämställda livsinkomster enligt Kommissionen för jämställda livsinkomster. Det är över 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Det får inte ta 100 år till för att uppnå jämställda livsinkomster. Kom igen, arbetsgivare i staten. Dra ert strå till stacken!

Martina Saar, utredare Fackförbundet ST