Publicerad: 2021-09-23
Blogg I en dom i EU-domstolen nyligen slogs fast att EU-kommissionen gjorde rätt som nekade statligt anställda samma rättigheter som privat anställda. Karin Brunzell, internationell sekreterare på Fackförbundet ST, berättar här om bakgrunden.
Bättre villkor i EU är avgörande för Sverige och för vår arbetsmarknadsmodell. Det minskar risken för dumpning av löner och arbetsvillkor här hemma. För att kunna kombinera vår svenska modell med en gemensam marknad med fri rörlighet behöver arbetsvillkoren i länderna runt oss röra sig mot en högre gemensam nivå. För att arbetslivet i Europa ska vara uthålligt och socialt hållbart införde EU bestämmelser om rättigheter för anställda i alla organisationer större än 50 personer. Man slog fast att de anställda hade rätt att kontinuerligt informeras och rådfrågas, oftast genom valda företrädare/ fackliga förtroendevalda. Men i den absoluta slutklämmen av arbetet bestämde EU-kommissionen att undanta statligt anställda.
Då kanske du undrar varför det här är så viktigt, i Sverige har vi ju redan MBL-Medbestämmandelagen som går mycket längre än något EU-direktiv.
EU-Kommissionen är den enda av EU:s institutioner som kan föreslå nya lagar för parlamentet oh rådet. Den främsta uppgiften för EU-kommissionen är att bevaka unionens gemensamma intressen och att se till att direktiv och regler följs. Inom EU finns också något som kallas Social dialog och som omfattar alla typer av förhandlingar, samråd eller helt enkelt informationsutbyte mellan företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare.
För att lösa frågan om de statligt anställdas rättigheter valde EU-kommissionen att vända sig till parterna i den sociala dialogen för Nationell och europeisk förvaltning, där Fackförbundet ST representerar den svenska arbetstagarsidan, med frågan om vi kunde arbeta fram ett avtal för statligt anställdas rätt till information och konsultation.
Efter de stora nedskärningar som skett i den offentliga sektorn var behovet uppenbart för alla. Arbetet i den sociala dialogen resulterade i ett avtal mellan arbetsmarknadens parter ”Arbetstagares och fackföreningars rätt till information och samråd i frågor om omstrukturering”, och undertecknades i december 2015. Det innehåller en allmän ram med gemensamma minimikrav för informations- och samrådsrättigheter för offentligt anställda i statliga förvaltningar.
När avtalet undertecknades stod Europeiska kommissionen värd, och Frankrikes civilminister deltog som representant för det franska ordförandeskapet. Det var högtidligt och kommissionens representant berömde parterna för arbetet som genomförts och talade om dess stora betydelse för rättvisan bland Europas arbetstagare. Vid tidpunkten innebar avtalet förbättringar för arbetstagare i nästan alla länder. Det var bara Danmark och Sverige som hade en bättre lagstiftning.
Men sedan händer något märkligt.
Efter att parterna begärt att avtalet skulle användas för att rätta till bristen i direktivet (som kommissionen själv påtalat) – att även statligt anställda skulle omfattas, blev det tyst.
Kommissionen skulle under den här tiden bland annat kontrollera att avtalet inte var olagligt och att parterna är representativa. Men ingenting hände, trots våra påtryckningar. Jean-Claude Juncker var nyvald ordförande för EU-kommissionens vid den här tiden. Han talade ofta om den sociala dialogen som en viktig del av stommen i bygget av det sociala Europa. Trots det händer ingenting på två år.
När EU-kommissionen äntligen svarar, är det med ett kort tack men nej tack, man tänker inte gå vidare med avtalet. Någon närmare förklaring om varför ger man inte.
Den fackliga organisationen för offentliganställda i Europa – EPSU – som ST tillhör, bestämde sig med stöd av hela den europeiska fackföreningsrörelsen att stämma EU-kommissionen.
VI hävdade att när arbetsmarknadens parter är representativa, när parterna gemensamt begär att kommissionen går vidare och när innehållet i avtal är lagligt, måste kommissionen i enlig artikel 155.2 i fördraget lägga fram ett förslag till ett direktiv för parlamentet och rådet att besluta om. Det betyder inte att Rådet måste säga ja.
Men nu i september står det klart att vi förlorat både i den lägre och högre instansen av EU-domstolen.
Det här betyder att nästan tio miljoner statstjänstemän och arbetstagare i offentliga förvaltningar förvägras samma medborgliga rättigheter och samma rättsliga skydd för informations- och samråd som andra arbetstagare i Europa har. Det den här domen säger, är att det står kommissionen fritt att hantera avtal tecknade av arbetsmarknadens parters efter eget godtycke.
Det här ökar risken för att det i stället blir kapitalstarka lobbyorganisationer som styr besluten eller att kommissionen gör politiska bedömningar som Rådet och Parlamentet aldrig får möjlighet att påverka.
EU-kommissionen är den verkställande institutionen inom Europeiska unionen som ansvarar för att utarbeta lagförslag som främjar unionens allmänna intressen, och för att genomföra lagar på europeisk nivå. Men det kan först ske efter att de har godkänts av Europaparlamentet och beslutats av Europeiska unionens råd. Men i EPSU-fallet har domstolen gett Kommissionen friheten att fatta beslut innan parlament eller rådet fått se förslaget. Att det här undergräver medborgares och nationers inflytande är tydligt. Tyvärr bekräftar det också kritikernas argument om ett demokratiunderskott, tomma ord och bedrägliga skönmålningar.
På politisk nivå har Kommissionen tillstått att reglerna för hur EU:s avtal om arbetsmarknadens parter ska behandlas måste förtydligas, och meddelat att det finns ett pågående initiativ som vi kan vänta i början av nästa år.
Vi i facket måste nu analysera i detalj vad domen betyder och hur vi skall agera i framtiden. Vi vet inte om det enbart handlar om att kommissionen vill inskränka den statliga sektorns parter inflytande, eller om det ifrågasätter hela den sociala dialogen och allt det arbete som görs av parterna idag.
En slutsats som ligger nära tillhands är att det på sikt krävs förändringar i EU:s fördrag för att säkerställa att fri- och rättigheter för arbetstagarna och fackliga organisationer inte ska vara underordnade de ekonomiska friheterna på den inre marknaden.
Fackliga krav på kollektivavtal och likabehandling måste vara ett acceptabelt hinder för oseriösa företags rätt att röra sig över gränserna.
Fackliga rättigheter skall omfatta statligt anställda och offentliganställda i vidare bemärkelse.
Vi måste slå fast att lönebildning är och förblir medlemsländernas angelägenhet, att kollektivavtal tecknade av arbetsmarknadens parter respekteras, och att EU:s regler på arbetsmarknadsområdet inte begränsar vår eller andra länders frihet att i lag eller kollektivavtal ha ett bättre skydd.
Att värna men framför allt utveckla den svenska kollektivavtalsmodellen som tjänat vårt land bra i både med och motgång är avgörande. Men vi måste också hitta kraften att bygga en gemensam europeisk modell som ger bättre regler och villkor för alla EU:s länder.
Karin Brunzell, internationell sekreterare, Fackförbundet ST
Publicerad: 2021-09-23
Blogg I en dom i EU-domstolen nyligen slogs fast att EU-kommissionen gjorde rätt som nekade statligt anställda samma rättigheter som privat anställda. Karin Brunzell, internationell sekreterare på Fackförbundet ST, berättar här om bakgrunden.
Bättre villkor i EU är avgörande för Sverige och för vår arbetsmarknadsmodell. Det minskar risken för dumpning av löner och arbetsvillkor här hemma. För att kunna kombinera vår svenska modell med en gemensam marknad med fri rörlighet behöver arbetsvillkoren i länderna runt oss röra sig mot en högre gemensam nivå. För att arbetslivet i Europa ska vara uthålligt och socialt hållbart införde EU bestämmelser om rättigheter för anställda i alla organisationer större än 50 personer. Man slog fast att de anställda hade rätt att kontinuerligt informeras och rådfrågas, oftast genom valda företrädare/ fackliga förtroendevalda. Men i den absoluta slutklämmen av arbetet bestämde EU-kommissionen att undanta statligt anställda.
Då kanske du undrar varför det här är så viktigt, i Sverige har vi ju redan MBL-Medbestämmandelagen som går mycket längre än något EU-direktiv.
EU-Kommissionen är den enda av EU:s institutioner som kan föreslå nya lagar för parlamentet oh rådet. Den främsta uppgiften för EU-kommissionen är att bevaka unionens gemensamma intressen och att se till att direktiv och regler följs. Inom EU finns också något som kallas Social dialog och som omfattar alla typer av förhandlingar, samråd eller helt enkelt informationsutbyte mellan företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare.
För att lösa frågan om de statligt anställdas rättigheter valde EU-kommissionen att vända sig till parterna i den sociala dialogen för Nationell och europeisk förvaltning, där Fackförbundet ST representerar den svenska arbetstagarsidan, med frågan om vi kunde arbeta fram ett avtal för statligt anställdas rätt till information och konsultation.
Efter de stora nedskärningar som skett i den offentliga sektorn var behovet uppenbart för alla. Arbetet i den sociala dialogen resulterade i ett avtal mellan arbetsmarknadens parter ”Arbetstagares och fackföreningars rätt till information och samråd i frågor om omstrukturering”, och undertecknades i december 2015. Det innehåller en allmän ram med gemensamma minimikrav för informations- och samrådsrättigheter för offentligt anställda i statliga förvaltningar.
När avtalet undertecknades stod Europeiska kommissionen värd, och Frankrikes civilminister deltog som representant för det franska ordförandeskapet. Det var högtidligt och kommissionens representant berömde parterna för arbetet som genomförts och talade om dess stora betydelse för rättvisan bland Europas arbetstagare. Vid tidpunkten innebar avtalet förbättringar för arbetstagare i nästan alla länder. Det var bara Danmark och Sverige som hade en bättre lagstiftning.
Men sedan händer något märkligt.
Efter att parterna begärt att avtalet skulle användas för att rätta till bristen i direktivet (som kommissionen själv påtalat) – att även statligt anställda skulle omfattas, blev det tyst.
Kommissionen skulle under den här tiden bland annat kontrollera att avtalet inte var olagligt och att parterna är representativa. Men ingenting hände, trots våra påtryckningar. Jean-Claude Juncker var nyvald ordförande för EU-kommissionens vid den här tiden. Han talade ofta om den sociala dialogen som en viktig del av stommen i bygget av det sociala Europa. Trots det händer ingenting på två år.
När EU-kommissionen äntligen svarar, är det med ett kort tack men nej tack, man tänker inte gå vidare med avtalet. Någon närmare förklaring om varför ger man inte.
Den fackliga organisationen för offentliganställda i Europa – EPSU – som ST tillhör, bestämde sig med stöd av hela den europeiska fackföreningsrörelsen att stämma EU-kommissionen.
VI hävdade att när arbetsmarknadens parter är representativa, när parterna gemensamt begär att kommissionen går vidare och när innehållet i avtal är lagligt, måste kommissionen i enlig artikel 155.2 i fördraget lägga fram ett förslag till ett direktiv för parlamentet och rådet att besluta om. Det betyder inte att Rådet måste säga ja.
Men nu i september står det klart att vi förlorat både i den lägre och högre instansen av EU-domstolen.
Det här betyder att nästan tio miljoner statstjänstemän och arbetstagare i offentliga förvaltningar förvägras samma medborgliga rättigheter och samma rättsliga skydd för informations- och samråd som andra arbetstagare i Europa har. Det den här domen säger, är att det står kommissionen fritt att hantera avtal tecknade av arbetsmarknadens parters efter eget godtycke.
Det här ökar risken för att det i stället blir kapitalstarka lobbyorganisationer som styr besluten eller att kommissionen gör politiska bedömningar som Rådet och Parlamentet aldrig får möjlighet att påverka.
EU-kommissionen är den verkställande institutionen inom Europeiska unionen som ansvarar för att utarbeta lagförslag som främjar unionens allmänna intressen, och för att genomföra lagar på europeisk nivå. Men det kan först ske efter att de har godkänts av Europaparlamentet och beslutats av Europeiska unionens råd. Men i EPSU-fallet har domstolen gett Kommissionen friheten att fatta beslut innan parlament eller rådet fått se förslaget. Att det här undergräver medborgares och nationers inflytande är tydligt. Tyvärr bekräftar det också kritikernas argument om ett demokratiunderskott, tomma ord och bedrägliga skönmålningar.
På politisk nivå har Kommissionen tillstått att reglerna för hur EU:s avtal om arbetsmarknadens parter ska behandlas måste förtydligas, och meddelat att det finns ett pågående initiativ som vi kan vänta i början av nästa år.
Vi i facket måste nu analysera i detalj vad domen betyder och hur vi skall agera i framtiden. Vi vet inte om det enbart handlar om att kommissionen vill inskränka den statliga sektorns parter inflytande, eller om det ifrågasätter hela den sociala dialogen och allt det arbete som görs av parterna idag.
En slutsats som ligger nära tillhands är att det på sikt krävs förändringar i EU:s fördrag för att säkerställa att fri- och rättigheter för arbetstagarna och fackliga organisationer inte ska vara underordnade de ekonomiska friheterna på den inre marknaden.
Fackliga krav på kollektivavtal och likabehandling måste vara ett acceptabelt hinder för oseriösa företags rätt att röra sig över gränserna.
Fackliga rättigheter skall omfatta statligt anställda och offentliganställda i vidare bemärkelse.
Vi måste slå fast att lönebildning är och förblir medlemsländernas angelägenhet, att kollektivavtal tecknade av arbetsmarknadens parter respekteras, och att EU:s regler på arbetsmarknadsområdet inte begränsar vår eller andra länders frihet att i lag eller kollektivavtal ha ett bättre skydd.
Att värna men framför allt utveckla den svenska kollektivavtalsmodellen som tjänat vårt land bra i både med och motgång är avgörande. Men vi måste också hitta kraften att bygga en gemensam europeisk modell som ger bättre regler och villkor för alla EU:s länder.
Karin Brunzell, internationell sekreterare, Fackförbundet ST