Sara Pereira har jobbat som internationell koordinator vid Lunds universitet sedan 2009. I dag är hennes tjänst kopplad till den tekniska högskolan och avdelningen för in- och utresande studenter. De senaste åren har hennes jobb förändrats dramatiskt. 

– Från början var min tjänst väldigt studentnära. Men både ambitionen att digitalisera så mycket som möjligt av verksamheten och distansjobb under pandemin har stöpt om allt i grunden. Nu ser vi inte studenterna längre, åtminstone inte i min roll. I stället hänvisar vi till hemsidan eller digitala plattformar.

Sara Pereira berättar att det bästa med hennes jobb är just den personliga kontakten med studenter. Ännu i dag minns hon den första årskullen som tog examen 2009–2010.  
– På det personliga planet är det roligaste att träffa studenterna och att bolla fram och tillbaka. Som bäst blir det när man har tiden och förmågan att lyssna, ta in och stötta under studietiden, berättar hon och lägger till: 
– Många kommer direkt från gymnasiet och har kanske aldrig riktigt behövt reflektera eller fatta egna beslut. Vägen har ofta varit utstakad. 

Förutom digitaliseringen och pandemin har även rationaliseringar och besparingskrav ökat avståndet till studenterna. I stället för nära och kontinuerlig kontakt handlar jobbet mer och mer om administration och interna processer, enligt Sara Pereira.  
– Det är klart att jag saknar kontakten jättemycket. Nu har jag inga ansikten, bara namn på en lista. Allt är förstås inte av ondo. Digitaliseringen gör att studenter blir mer självständiga och har större tillgång till information. Men jag tycker att kompetens och erfarenhet som byggts upp under lång tid går förlorad. 

"Studenterna blir fler, programmen blir fler, men vi blir inte fler. Att förväntas prestera mer än tidigare men med mindre resurser är omöjligt. Ekvationen går liksom inte ihop"

Sara Pereira

Besparingskraven som följer med produktivitetsavdraget innebär att var och en förväntas gör mer med mindre. Sara Pereira beskriver det som att hela tiden ha andan i halsen. Arbetsmängden tycks aldrig ta slut. 

– Studenterna blir fler, programmen blir fler, men vi blir inte fler. Det är hela tiden på gränsen till att det blir för mycket, att det inte går.  
– Samtidigt blir det heller aldrig tyst i de digitala kanalerna, det är ett ständigt stressmoment. Har man ett möte eller en workshop vet man att det finns en massa meddelanden att svara på efteråt. Det går inte att planera sitt arbete.

Sara Pereira var tjänstledig under ett år och upplever att hon fick en nödvändig distans till arbetet. 
– För min del har jag insett att det inte håller att kasta sig över alla projekt. Jag kommer inte att orka – och det kommer aldrig att ta slut.

Jakten på att dra åt och effektivisera verksamheten drabbar inte bara personalen, menar Sara Pereira, utan även kvaliteten på utbildningar och forskning.  
– Att förväntas prestera mer än tidigare men med mindre resurser är omöjligt. Ekvationen går liksom inte ihop. Tanken var att det skulle effektiviseras och gynna studenterna, men det har blivit precis tvärtom. Om vi inte investerar i utbildningarna kommer vi tappa både personal och studenter, avslutar hon. 

Sara Pereira har jobbat som internationell koordinator vid Lunds universitet sedan 2009. I dag är hennes tjänst kopplad till den tekniska högskolan och avdelningen för in- och utresande studenter. De senaste åren har hennes jobb förändrats dramatiskt. 

– Från början var min tjänst väldigt studentnära. Men både ambitionen att digitalisera så mycket som möjligt av verksamheten och distansjobb under pandemin har stöpt om allt i grunden. Nu ser vi inte studenterna längre, åtminstone inte i min roll. I stället hänvisar vi till hemsidan eller digitala plattformar.

Sara Pereira berättar att det bästa med hennes jobb är just den personliga kontakten med studenter. Ännu i dag minns hon den första årskullen som tog examen 2009–2010.  
– På det personliga planet är det roligaste att träffa studenterna och att bolla fram och tillbaka. Som bäst blir det när man har tiden och förmågan att lyssna, ta in och stötta under studietiden, berättar hon och lägger till: 
– Många kommer direkt från gymnasiet och har kanske aldrig riktigt behövt reflektera eller fatta egna beslut. Vägen har ofta varit utstakad. 

Förutom digitaliseringen och pandemin har även rationaliseringar och besparingskrav ökat avståndet till studenterna. I stället för nära och kontinuerlig kontakt handlar jobbet mer och mer om administration och interna processer, enligt Sara Pereira.  
– Det är klart att jag saknar kontakten jättemycket. Nu har jag inga ansikten, bara namn på en lista. Allt är förstås inte av ondo. Digitaliseringen gör att studenter blir mer självständiga och har större tillgång till information. Men jag tycker att kompetens och erfarenhet som byggts upp under lång tid går förlorad. 

"Studenterna blir fler, programmen blir fler, men vi blir inte fler. Att förväntas prestera mer än tidigare men med mindre resurser är omöjligt. Ekvationen går liksom inte ihop"

Sara Pereira

Besparingskraven som följer med produktivitetsavdraget innebär att var och en förväntas gör mer med mindre. Sara Pereira beskriver det som att hela tiden ha andan i halsen. Arbetsmängden tycks aldrig ta slut. 

– Studenterna blir fler, programmen blir fler, men vi blir inte fler. Det är hela tiden på gränsen till att det blir för mycket, att det inte går.  
– Samtidigt blir det heller aldrig tyst i de digitala kanalerna, det är ett ständigt stressmoment. Har man ett möte eller en workshop vet man att det finns en massa meddelanden att svara på efteråt. Det går inte att planera sitt arbete.

Sara Pereira var tjänstledig under ett år och upplever att hon fick en nödvändig distans till arbetet. 
– För min del har jag insett att det inte håller att kasta sig över alla projekt. Jag kommer inte att orka – och det kommer aldrig att ta slut.

Jakten på att dra åt och effektivisera verksamheten drabbar inte bara personalen, menar Sara Pereira, utan även kvaliteten på utbildningar och forskning.  
– Att förväntas prestera mer än tidigare men med mindre resurser är omöjligt. Ekvationen går liksom inte ihop. Tanken var att det skulle effektiviseras och gynna studenterna, men det har blivit precis tvärtom. Om vi inte investerar i utbildningarna kommer vi tappa både personal och studenter, avslutar hon.