Större marginaler för krishantering

Migrationsverket har de senaste veckorna skalat upp snabbt. Generaldirektör Mikael Ribbenvik uttalade sig i Ekots lördagsintervju (26/3) om att myndigheten, efter några kaotiska inledande veckor, nu har fått bättre kontroll. Läget är måhända mindre akut nu, men krisen är långt från över. Enligt de uppskattningar som gjorts kan antalet som söker skydd i Sverige komma att bli fler än 2015. Och som min kollega Martina skrev i förra veckan är rådande förutsättningar varken tillräckliga eller hållbara på sikt. Migrationsverket måste därför kontinuerligt se över vad som mer kan göras för att (kris)hanteringen ska bli bättre. Det behövs. Främst för de ukrainska flyktingarnas skull, men också för de anställdas.

Vi kan påverka hur förberedda vi är

Migrationsverket hade i dagsläget varit pressat oavsett utgångsläge. Det ligger i verksamhetens natur att den behöver anpassas och skalas upp utifrån händelser i omvärlden. Men det går att vara mer eller mindre förberedd på en kris. Eller som Ribbenvik uttryckte sig i ett annat sammanhang nyligen: ”Självklart hade vi kunnat ha en annan beredskap om det hade varit uppdraget.” Vi kan inte påverka händelser i vår omvärld, men däremot vilket uppdrag och kapacitet en given myndighet ska ha.

Det är med detta i åtanke rimligt att fråga sig om Migrationsverkets nuvarande uppdrag är proportionerligt. För att göra en lång historia kort har myndigheten precis genomgått den största och snabbaste nedmonteringen i statsförvaltningen på flera decennier. Antalet anställda har på bara några år minskat från 8400 till 5300.

Neddragningar påverkar krisberedskapen

Att Migrationsverket skalade ned efter 2017 föll sig naturligt då flyktingsituationen – i Sverige och Europa – av olika anledningar mattades av. Frågan är om neddragningarna gick för långt, och om förmågan att stå förberedd inför nästa kris därmed försämrades? Resultaten från Riksrevisionens granskning av omställningsprocessen tyder dessvärre på det:

Migrationsverkets ledning och regeringen överskattade myndighetens förmåga att öka produktiviteten under omställningen. Därför har omställningen försämrat myndighetens förmåga att nå uppsatta mål.

Det går inte att komma från att förutsättningarna att hantera denna kris sannolikt varit bättre om omställningen hanterats annorlunda. Hur ska en myndighet som skalats ned för mycket kunna vara rustad för något annat än ”business as usual”, om ens det? Att omställningsbehov behöver omhändertas är självklart, men det finns goda skäl att ta det varsamt och inte ha för snäva tidsperspektiv när stora förändringar görs. I annat fall kan verksamheten ta skada.

En bättre krisberedskap är nödvändig

Frågan som behöver ställas utifrån Migrationsverkets hantering av nuvarande flyktingsituation är inte om krisberedskapen kunde varit bättre, utan snarare om krisberedskapen borde varit bättre. En mer framåtsyftande fråga som många aktörer i förvaltningen måste ställa sig just nu är: bör vi ha en bättre beredskap?

Förr eller senare kommer nämligen dagens situation leda till ökad efterfrågan på andra myndigheter, som exempelvis Arbetsförmedlingen. För att inte tala om andra delar av offentlig sektor, särskilt kommunerna. Dessa kan måhända inte förbereda sig till den grad att framtida utmaningar kan hanteras med lätthet, men de kan förbereda sig så gott de går och göra följderna av den ökade efterfrågan så hanterbara som möjligt. Det är ytterst det krisberedskap handlar om.

Frågan om krisberedskap borde vara ”top of mind” hos alla inom förvaltningen dessa dagar. Framförallt måste den finnas i politikernas medvetande framöver när de fattar beslut om förvaltningens förutsättningar. De besluten kommer nämligen påverka våra myndigheters möjlighet att stå redo när krisen, eller kriget, kommer.

Björn Hallberg, utredare på Fackförbundet ST