En introduktionsutbildning värd att slåss för
Publicerad: 2022-12-12
Blogg Statsförvaltningen upplever en prövande tid. När det politiska landskapet blivit mer fragmenterat har förtroendet för samhällets institutioner börjat svaja på sina håll.
Myndigheter anklagas för att vara politiserade, dess anställda för att vara politiska aktivister, och det på diffusa grunder.
Det är självklart problematiskt om statsanställda låter sig vägledas av fel intressen, men så är även grundlösa anklagelser om detsamma. Ett nyligt exempel på det senare hämtas från Migrationsverket. Anklagelserna baserades på att det förts interna diskussioner på intranätet om vilka effekter föreslagen politik skulle få för verksamheten. Att det skulle ha skett faktiska fel i tjänsteutövningen var det inte tal om.
Ett annat är den nytillträdde chefen på Historiska Museet som beskylldes för att vara politiskt driven, då hon framhöll museets potential att skapa engagemang kring klimatkrisen. Att det kan betraktas som ett politiserat uttalande är lika beklämmande som det är ett tecken i tiden.
Medvetna missförstånd
Ofta utgår anklagelserna från en oförståelse för vad myndigheternas oberoende innebär och vad en tjänstemän får och inte får göra. Att det som står i författning styr tjänsteutövningen, inte innehållet i politiska utspel, misstas för att tjänstemännen är ”olydiga”. I själva verket är det precis så den svenska förvaltningsmodellen ska fungera. Men ibland är det något helt annat än missförstånd som ligger bakom. Då rör det sig snarare om anklagelser som utgår från medvetet förvrängda sanningar om vad tjänstemän får och inte får göra, vars avsikt är att begränsa oberoendet.
Anklagelserna är måhända få, särskilt i relation till hur många myndighetsbeslut som fattas varje dag. Likväl kan de fåtal grundlösa anklagelserna, om de får fäste, ge konsekvenser för myndigheters agerande och för de anställdas tjänsteutövning.
I veckan kom ödesdigra rapporter från Naturvårdsverket. Dagens industri rapporterade om att myndighetsledningen uppmanat anställda att – kort och gott – hålla tyst om de fick frågor om regeringens budget. En anställd tolkade intentionen som att ”ingen ska råka säga något som får det att se ut som att vi inte jobbar åt regeringen, utan att vi står på någon annans sida.”
Enligt min mening framstår det som en reaktion mot att förvaltningen - i vissa läger - börjat ses som politiserad. Det synes som att det gett upphov till en räddhågsenhet för att göra minsta lilla uttalande som kan tolkas fel. Det är i så fall mycket allvarligt. För det första riskerar det underminera statligt anställdas yttrande- och meddelarfrihet. För det andra kan det ge en rakt motsatt effekt vad gäller myndigheternas opartiskhet. När tjänstemän inte tillåts, eller vågar, påtala brister har deras oberoende gått förlorat och deras expertroll urholkats.
Introduktionsutbildning motverkar politisering
I denna prövande tid kunde den efterlängtade introduktionsutbildningen ha blivit ett styrkeelixir för statligt anställda. Utbildningsinsatser är viktigare än någonsin för att tjänstemännen ska känna sig trygga i sitt uppdrag, för att de ska få bästa möjliga förutsättningar att såväl leva upp till sina skyldigheter som att värna sina rättigheter. Som jag tidigare beklagat har det länge stått klart att utbildningen inte kommer bli den resurs vi en gång hoppades på. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk, men det var nedslående att ta del av Statskontorets nyliga delrapportering om utbildningens framväxt. Det är verkligen en avskalad produkt som den föregående regeringen beställt. Eller en ”tummetott” som vår ordförande Britta Lejon tidigare uttryckt.
En två timmar lång digital utbildning kommer inte göra statligt anställda avsevärt bättre rustade att utföra sitt viktiga uppdrag. Det är knappt att alla väsentligheter hinner introduceras, som offentlighetsprincipen, meddelarfrihet, rättssäkerhet, utredningsskyldighet och opartiskhet. Det är definitivt inte tal om att utbildningsinnehållet kommer hinna stötas och blötas, diskuteras och reflekteras kring. Och det är just det som krävs för att lära sig gå den balansgång som det statliga uppdraget innebär.
Det behövs högre ambitioner än såhär, åtminstone om vi vill att utbildningen ska resultera i mer än ett diplom. Än har vi inte gett upp hoppet om att en mer innehållsrik och givande utbildning ska bli verklighet. Om utbildningen, när den utvärderas av användarna, visar sig bli just en tummetott kommer vi inte vara sena att ställa krav om att den måste utvecklas vidare och byggas ut.
Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST