Att spara och satsa samtidigt borde vara en utdaterad statsmannakonst

Häromveckan kom vårpropositionen. Med denna aviserades att produktivitetsavdraget för 2023 landar på 1,82 procent. Det leder enligt våra beräkningar till en sammanlagd reducering av förvaltningsanslagen om 2,1 miljarder kronor från och med nästa år. I en ideal värld hade myndigheterna hämtat hem denna reducering genom att, likt privata företag, minska sina kostnader genom effektiviseringar. Det är i alla fall så produktivitetsavdraget är tänkt att fungera. Saken är den att det inte fungerar i praktiken, framförallt beroende på att offentlig sektor inte har samma förutsättningar och möjligheter som privat sektor att effektivisera sin verksamhet.

Parterna är överens om problemet

Myndigheternas löneanslag kommer nästa år, när produktivitetsavdraget gjort sitt, räknas upp med 0,49 procent. Givet den förväntade utvecklingen av arbetskraftskostnader 2023 (3,4 procent) kommer det krävas en otrolig effektiviseringstakt för att få budgeten att gå ihop. De allra flesta myndigheter kommer alltså inte lyckas med det konststycket. Det håller även vår motpart Arbetsgivarverket med om. De ser bekymrat på förvaltningsanslagens svaga utveckling: ”Det kommer innebära stora utmaningar för en rad myndigheter att öka och utveckla sin verksamhet och samtidigt göra stora effektiviseringar.” Översatt från förvaltningssvenska betyder det att verksamheterna kommer behöva slimmas än mer, och att arbetssituationen kommer bli ännu mer pressad. Effekten av produktivitetsavdraget blir alltså inte att verksamheterna effektiviseras. Den blir att färre måste göra mer.

Att ”spatsa” – spara och satsa på samma gång

I vår nyliga rapport ”Urholkad stat” ifrågasätter vi denna budgettekniska detalj som skapar huvudbry för myndigheterna, som nästan ingen utanför Finansdepartementet känner till och än färre ifrågasätter. Mekanismen är en integrerad del av budgetarbetet och utgångspunkten för dess existens är att det alltid finns utrymme för effektiviseringar på myndigheterna. Att så inte är fallet i praktiken spelar mindre roll, eftersom det inte heller finns någon politisk vilja att förändra budgetarbetet. Tvärtom är avdraget snarare ett uppskattat verktyg för våra folkvalda. Genom de besparingar som görs år efter år skapas ett reformutrymme, och det utan att några egentliga omprioriteringar behöver göras eller att högre skatteuttag krävs. ”Århundradets satsning” kan göras, och det utan större politiskt risktagande. Lögn, förbannad lögn och ekonomiska budgetmekanismer, som Mark Twain skulle sagt om han levt i dagens effektivitetssamhälle.

Det här är varken något nytt eller något unikt för statlig verksamhet. Att det sparas och satsas i samma andetag sker överallt i offentlig sektor, och har så skett under lång tid. Det här är inte heller det enda smygsparartricket i boken. Andreas Cervenka skrev häromdagen om produktivitetsavdraget släkting, den automatiska budgetförstärkningen (ABF), vars effekt har bidragit till att:  

[S]tatens budgetutgifter i förhållande till svensk ekonomi sjunkit över tid. I början av 2000-talet låg de kring 30 procent av BNP, idag runt 20 procent. Det innebär grovt räknat 500 miljarder mindre till den offentliga sektorn än för ett par decennier sedan. Per år.

Våra medlemmar och medborgarna förtjänar bättre

Problemet är inte att mekanismerna kommit till, de var med all säkerhet befogade när de inrättades i budgetarbetet. Problemet är att ingen på allvar har ifrågasatt om de fortfarande fyller sin funktion, eller om de tvärtom blivit kontraproduktiva. Det är en fråga som måste ställas, för såväl våra medlemmars som medborgarnas skull. För inte är det väl rimligt att vi tillåter det offentligas resurser krympa så till den grad att verksamheterna inte längre kan utföra sina uppdrag?

Till syvende och sist är det enkelt. För att förvaltningen ska kunna uträtta den uppgift de är satta att utföra behöver det finnas en balans mellan uppdragets storlek och de ekonomiska medlen. Vi menar att produktivitetsavdraget rubbar den balansen över tid, och därför borde tas bort. Det är nödvändigt om myndigheterna ska lyckas utföra sina uppdrag, och det utan att våra medlemmar tvingas bli livegna på kuppen.

MEN DET KOMMER JU KOSTA PENGAR. VEM SKA BETALA?! Tja. Det är hög tid för våra politiker att tänka kreativt och ”vända på varje sten”. Det har de inte behövt göra på väldigt länge vad gäller finansieringen av förvaltningen, eftersom de flesta satsningar möjliggjorts av automatiska besparingar. Att bygga en välfungerande förvaltning kräver mer möda än så.

Björn Hallberg, utredare Fackförbundet ST