Utökat straffansvar för statstjänstemän leder inte till en bättre förvaltning

Så sent som i februari i år lämnade en utredning tydliga besked om tjänstemannaansvaret: det finns inget behov av en reform. Men trots rött ljus från utredaren har Moderaterna valt att återvinna frågan i valrörelsen. I sitt Almedalstal deklarerade Ulf Kristersson: ”På 70-talet avskaffade Socialdemokraterna tjänstemannaansvaret. Det var mycket dumt. Min regering kommer återinföra det.”

Till att börja med är det viktigt att klargöra att tjänstemannaansvaret inte alls avskaffades på 1970-talet. Det dåvarande systemet för ansvarsutkrävande reformerades, men det berodde på att det blivit förlegat och därför ersattes med nya bestämmelser. Möjligheter till ansvarsutkrävande finns fortsatt, på såväl straffrättsliga som disciplinrättsliga grunder. Det är en nödvändighet för att medborgarna ska kunna känna tillit till det offentliga.

Därför är mycket oklart med vad det egentligen är som Moderaterna vill åt med en reform av tjänstemannaansvaret. De exempel som moderata företrädare lyft fram i olika sammanhang där ett utvidgat straffrättsligt ansvar för offentliga tjänstemän skulle vara eftersträvansvärt handlar främst om politiska beslut som tjänstemän haft att förhålla sig till och verkställa. Men är det verkligen tjänstemännen som ska straffas då?

Det blir sällan mer sakligt i Moderaternas argumentation än att det framhålls att det är för få tjänstemän som straffas, och att det måste göras enklare att ställa tjänstemännen till svars för allt möjligt. Men vilka beteenden är det man vill förändra? Vilka förseelser ska bli straffbara? Hur leder det till en bättre förvaltning? Detta har Moderaterna, enligt vår uppfattning, inte svarat på. Det enda de förmedlat är att de vill göra det enklare att sätta dit tjänstemän.

Nyligen visade Sören Holmberg vid SOM-institutet att förtroendet för de offentliga institutionerna är betydligt lägre bland borgerliga väljare än bland vänsterväljare, en skillnad som uppstått under senare år. Det ligger nära till hands att tro det är just dessa strömningar som Moderaterna fångar upp med idén om fler straffrättsliga påföljder för offentliga tjänstemän, att det är ett sätt att appellera till väljare som av olika anledningar är missnöjda med det offentliga.

Det ska här sägas att Moderaternas inställning till tjänstemannaansvaret grundar sig i välvilliga avsikter. I Almedalen talade Ulf Kristersson visionärt om vikten av att staten sköter sina uppgifter väl och att medborgarna ska få valuta för sina skattepengar. Det håller vi i allra högsta grad med om.

Men oavsett politisk åskådning bör de flesta vara överens om att det är olyckligt ifall förtroendet för våra gemensamma institutioner minskar, i synnerhet om misstroendet är mer utbrett på den ena eller andra politiska sidan. Den tillit som traditionellt präglat förhållandet mellan medborgare och myndigheter/stat i Sverige är en av våra största tillgångar som samhälle. Att låta påskina att offentliga tjänstemän på olika håll och nivåer ostraffat begår mängder av fel är varken korrekt eller gagnar denna tillit.

Vi statstjänstemän är dock de första att skriva under på att förändringar krävs för att förbättra den offentliga förvaltningen. Reformerna behöver dock utgå från en tydlig problembild och ha ett tydligt syfte. Vi är övertygade om att Moderaterna delar vår vision att staten ska sköta sina uppgifter väl och att medborgarna ska få valuta för sina skattepengar. Denna vision förverkligas genom att förbättra statligt anställdas möjligheter att utföra de uppgifter de är satta att utföra. Visionen förverkligas inte genom att uttala krav på utökat straffansvar för statstjänstemännen med hänvisning till svepande kollektiva anklagelser.

Om sedan de politiska besluten inte faller alla på läppen är en annan sak, men det ska inte vi tjänstemän lastas för. Om Moderaterna är missnöjda med den biten tas den debatten lämpligen med de andra politiska partierna och med väljarna.

Britta Lejon
förbundsordförande Fackförbundet ST 

Debattartikeln publicerades först i Publikt.