När riksdagsledamöter hävdar att statsförvaltningen är fylld av aktivister som jobbar där för att driva sin privata agenda så måste regeringen säga ifrån. Bristande tillit till statsförvaltningen är direkt farligt.

Axel Oxenstierna la grunden till den svenska statsförvaltningen vi har i dag. Redan på 1600-talet var grundtanken att den svenske ämbetsmannen skulle vara opartisk, saklig och omutbar.

Det har varit statsförvaltningens ideal sedan dess. Vi har oberoende myndigheter i Sverige som objektivt fattar beslut och arbetar inom de ramar riksdag och regering satt.

När en ledamot av riksdagen och tunga partiföreträdare pratar om myndighetsaktivism är det inget annat än desinformation.

Rågången mellan statlig förvaltning och politiken innebär att statlig förvaltning är ansvarig för att genomföra politiska beslut som har fattats av politiker.

I Sverige bestämmer folkvalda politiker ramar och budget för en myndighet och dess tjänstemän genom lagar, budgetbeslut och regleringsbrev som tydligt instruerar uppdraget.

Hur det ska utföras och verkställas inom de ramarna är det statliga tjänstemän som är experter inom sina sakområden som har att hantera. Om regering och riksdag vill ha ett annat utfall så är det politikens styrning som behöver ändras.

Våra medlemmar är experter, det varken är eller förväntas politikerna vara. Det är statstjänstemännens uppgift att ge råd och rekommendationer. Att ge information och förslag för att politiken ska kunna fatta välinformerade beslut.

En statstjänsteman måste kunna föra fram sina professionella synpunkter utan att bli uthängd av politiker.

Om ett politiskt beslut strider mot lagar och regelverk, om det är ekonomiskt oförsvarbart, eller har negativa sociala eller miljömässiga konsekvenser så måste myndigheterna kunna berätta för både politik och allmänhet om detta.

Grundlagen är tydlig med att anställning av statliga tjänster ska ske på sakliga grunder så som förtjänst och skicklighet. Det gäller alla statliga tjänster.

Ska du arbeta för staten ska du i ditt arbete vara opartisk och objektiv. Det är ett ofrånkomligt krav.

Fokus är att göra jobbet, oavsett den egna uppfattningen, för de demokratiskt beslutade politiska direktiven går före.

Statliga tjänstemän ska vara pålitliga, men pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet.

De ska vara trogna de grundlagar som styr vad våra politiker kan och inte kan göra. Detta kräver öppenhet och transparens, att det är tillåtet att tänka annorlunda och ibland på tvärs när det kommer till diskussioner om hur man på bästa sätt ska utföra sitt uppdrag.

Att tänka annorlunda och bryta åsikter vid arbetsdiskussioner är lång ifrån aktivism. Aktivism är att agera i en särskild riktning som inte är politiskt beslutad eller vägra genomföra demokratiskt fattade beslut.

Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser. Det är snarare en skyldighet.

Kartläggning och efterforskning av enskilda tjänstemäns privata åsikter när de uttrycker sin oro hör inte hemma i en demokrati. Yttrandefrihet gäller även anställda i statsförvaltningen.

När statliga tjänstemän anklagas för att inte följa grundlagen säger vi ifrån, det förväntar vi oss även att regeringen gör.

Heike Erkers, ordförande Akademikerförbundet SSR
Katharina von Sydow, ordförande Polisförbundet
Gabriella Lavecchia, ordförande Seko
Britta Lejon, ordförande Fackförbundet ST
Sanna Wolk, förbundsordförande Sveriges universitetslärare och forskare, SULF

Debattartikeln publicerades först på aftonbladet.se. 

När riksdagsledamöter hävdar att statsförvaltningen är fylld av aktivister som jobbar där för att driva sin privata agenda så måste regeringen säga ifrån. Bristande tillit till statsförvaltningen är direkt farligt.

Axel Oxenstierna la grunden till den svenska statsförvaltningen vi har i dag. Redan på 1600-talet var grundtanken att den svenske ämbetsmannen skulle vara opartisk, saklig och omutbar.

Det har varit statsförvaltningens ideal sedan dess. Vi har oberoende myndigheter i Sverige som objektivt fattar beslut och arbetar inom de ramar riksdag och regering satt.

När en ledamot av riksdagen och tunga partiföreträdare pratar om myndighetsaktivism är det inget annat än desinformation.

Rågången mellan statlig förvaltning och politiken innebär att statlig förvaltning är ansvarig för att genomföra politiska beslut som har fattats av politiker.

I Sverige bestämmer folkvalda politiker ramar och budget för en myndighet och dess tjänstemän genom lagar, budgetbeslut och regleringsbrev som tydligt instruerar uppdraget.

Hur det ska utföras och verkställas inom de ramarna är det statliga tjänstemän som är experter inom sina sakområden som har att hantera. Om regering och riksdag vill ha ett annat utfall så är det politikens styrning som behöver ändras.

Våra medlemmar är experter, det varken är eller förväntas politikerna vara. Det är statstjänstemännens uppgift att ge råd och rekommendationer. Att ge information och förslag för att politiken ska kunna fatta välinformerade beslut.

En statstjänsteman måste kunna föra fram sina professionella synpunkter utan att bli uthängd av politiker.

Om ett politiskt beslut strider mot lagar och regelverk, om det är ekonomiskt oförsvarbart, eller har negativa sociala eller miljömässiga konsekvenser så måste myndigheterna kunna berätta för både politik och allmänhet om detta.

Grundlagen är tydlig med att anställning av statliga tjänster ska ske på sakliga grunder så som förtjänst och skicklighet. Det gäller alla statliga tjänster.

Ska du arbeta för staten ska du i ditt arbete vara opartisk och objektiv. Det är ett ofrånkomligt krav.

Fokus är att göra jobbet, oavsett den egna uppfattningen, för de demokratiskt beslutade politiska direktiven går före.

Statliga tjänstemän ska vara pålitliga, men pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet.

De ska vara trogna de grundlagar som styr vad våra politiker kan och inte kan göra. Detta kräver öppenhet och transparens, att det är tillåtet att tänka annorlunda och ibland på tvärs när det kommer till diskussioner om hur man på bästa sätt ska utföra sitt uppdrag.

Att tänka annorlunda och bryta åsikter vid arbetsdiskussioner är lång ifrån aktivism. Aktivism är att agera i en särskild riktning som inte är politiskt beslutad eller vägra genomföra demokratiskt fattade beslut.

Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser. Det är snarare en skyldighet.

Kartläggning och efterforskning av enskilda tjänstemäns privata åsikter när de uttrycker sin oro hör inte hemma i en demokrati. Yttrandefrihet gäller även anställda i statsförvaltningen.

När statliga tjänstemän anklagas för att inte följa grundlagen säger vi ifrån, det förväntar vi oss även att regeringen gör.

Heike Erkers, ordförande Akademikerförbundet SSR
Katharina von Sydow, ordförande Polisförbundet
Gabriella Lavecchia, ordförande Seko
Britta Lejon, ordförande Fackförbundet ST
Sanna Wolk, förbundsordförande Sveriges universitetslärare och forskare, SULF

Debattartikeln publicerades först på aftonbladet.se.