Ständiga besparingar ett allvarligt tankefel

Sedan början på 90-talet har hela den svenska stats­förvaltningen varit under ett hårt omställnings­tryck. När nu kapaciteten och förmågan att hantera kriser utmanats genom pandemi, klimat­omställning och ett förändrat säkerhets­läge, är det tydligt att vår civila stats­förvaltning precis som försvaret har fått en svältkost som gör det svårt att snabbt växla upp när situationen så kräver.

Flera decenniers fokus på besparingar och effektiviseringar hos myndigheterna har lett till nerbantade anslag men dessvärre också betydande luckor när det gäller att leverera verksamhet och erbjuda goda arbets­villkor.

Under lång tid har statlig och offentlig verksamhet utmålats som sektorer där det finns oändliga möjligheter att göra besparingar. Ännu i dag finns starka röster som idogt försöker hamra in bilden av ett omättligt slöseri, och kräver ytterligare svång­remmar för våra gemensamma institutioner. Men sällan hörs några tydliga idéer eller tankar om hur själva verksamheten kan göras bättre och vilken service och vilka tjänster vi vill att myndigheterna ska leverera till dem som lever i vårt land. Vi menar att en diskussion om hur man använder skattemedel på bästa sätt rimligen borde börja i den änden.

När krisen kommer inser vi behovet av starka och välfungerande offentliga institutioner som har beredskap och snabbt kan ställa om och skala upp.

När krisen kommer inser vi behovet av starka och välfungerande offentliga institutioner som har beredskap och snabbt kan ställa om och skala upp. Vi såg det under pandemin och vi ser det nu när kriget i Ukraina och utvecklingen i Europa ställer krav på ett ordnat flykting­mottagande, en aktiv arbets­marknads- och bostads­politik och ett upprustat civilt försvar. År av nedmontering och sparkrav har ryckt undan mattan för myndigheterna att leva upp till de förväntningar vi har som medborgare på ett starkt samhälle som kan leverera när det gäller.

Detta är allra tydligast när det gäller myndigheternas personal­kostnader. Där är det osthyvel­perspektivet som styr, idén om att det går att hyvla ner anslagen bit för bit i strävan efter att åstadkomma en effektivare verksamhet. Alltsedan svångrems­åren på 90-talet tvingar regeringen alla myndigheter att hyvla bort en liten del av sitt budget­anslag i en generell besparing som kallas produktivitets­avdrag. För varje år ackumuleras detta avdrag och blir mer och mer betungande för myndigheterna att uppfylla. I vår rapport ”Urholkad stat” konstaterar vi att detta avdrag har inneburit att tusentals statliga jobb har försvunnit sedan systemet med produktivitets­avdrag infördes 1994. Utan avdraget hade statens löneutrymme varit 62 miljarder kronor större i budgeten 2021. Alla inser snabbt att när besparings­ivern fått styra under så lång tid går det inte att på kort tid återta den kapacitet som försvunnit.

Syftet med åtstramningarna är att tvinga myndigheterna att effektivisera. Vi menar att det är ett allvarligt tankefel av flera skäl. När myndigheter tvingas spara pengar på den befintliga verksamheten minskar möjligheterna att genomföra investeringar som kan öka effektiviteten.

Hela idén med ett generellt sparbeting leder också till en kortsiktig och förenklad syn på vad effektiviseringar är. Självfallet måste medborgarnas skatte­medel användas på ett resurs­effektivt sätt. Men viktigare ändå måste ju vara att våra myndigheter levererar de tjänster och arbete som de är satta att utföra. Och att de står stadigt och gör det även i kristider. Det går inte ihop med utvecklingen de senaste 30 åren där allt mer slimmade organisationer arbetar efter näringslivets ledstjärnor och just-in-time-filosofi.

Sparbeting kan aldrig vara den enda måttstocken för statlig verksamhet. Som det nu är blir handläggnings­tiderna längre, pass och tillstånd av olika slag och utbetalningar från till exempel sjuk­försäkringen tar längre tid, den fysiska tillgängligheten runt om i landet minskar. Om stats­förvaltningen bara ses som en kostnad som ska minimeras så riskerar den att bli bara just det. Samtidigt ser vi hur kraven på kvalitet och kapacitet i statens verksamhet höjs i oroliga tider, då duger det inte att mäta effektivitet som storlek på besparingen.

Utgångspunkten för förändring och effektivisering bör vara varje verksamhets egen förutsättning, inte en generell nedsättning av tillgängliga resurser.

Fackförbundet ST menar därför att avskaffandet av de generella besparingarna i staten är ett steg på vägen mot en nyktrare syn på stats­förvaltningens utveckling. Vi vill därför skrota produktivitets­avdraget. Utgångspunkten för förändring och effektivisering bör vara varje verksamhets egen förutsättning, inte en generell nedsättning av tillgängliga resurser.

Därför vill vi gärna se en livaktig diskussion om hur stats­förvaltningen fungerar och hur den kan bli mer rättssäker, mer tillgänglig och effektiv. Men låt oss göra det utifrån ansatsen att jobbet kan göras bättre. Inte bara billigare.

Britta Lejon
förbunds­ordförande Fackförbundet ST

Debattartikeln publicerades först i Svenska Dagbladet