Kriminalvården är i dag en hårt pressad myndighet som sen en tid tillbaka måste dubbel­belägga interner för att det saknas fängelse­platser, och använda även häktesrum för att härbärgera dömda med längre påföljder. Men det är också en myndighet som kämpar med sin kompetens­försörjning, där allt för många medarbetare slutar efter alltför kort tid. Anledningen är enkel att förstå när man läser Fackförbundet ST:s arbets­miljö­undersökning.

Kriminalvårdens personal visar sig sticka ut bland de statligt anställda på ett negativt sätt, där 30 procent uppger att de har en dålig fysisk arbets­miljö, och 37 procent säger att de inte har en bra psyko­social arbets­miljö, betydligt över snittet för staten som helhet. 60 procent anser att arbets­belastningen dessutom har ökat under de senaste åren.

De anställda vittnar om att de i mindre utsträckning än i staten som helhet vågar framföra kritik eller önskemål internt om hur verksamheten ska fungera, de vågar inte heller framföra kritiska uppfattningar externt, det lyfts oftare att det förekommer konflikter, mobbning, och trakasserier; personalen tvingas jobba med dålig teknisk utrustning, dålig belysning och ventilation, det saknas inflytande över arbetstider, och såväl mellan personal och som mellan interner och personal förekommer hot och våld.

Så fortsätter det på område efter område i arbets­miljö­undersökningen. När de anställda ombeds att nämna orsakerna till problemen framhålls bristen på medarbetare, hög omsättning av nya medarbetare som kräver upplärning, otillräckliga mandat, och brister i ledarskapet. Som pricken över i ska arbetet dessutom utföras i en miljö som många upplever präglas av en rå jargong med sexism, rasism och kränkande uttryck.

Det är i den här miljön och med dessa förutsättningar som de anställda på Kriminal­vården ska fullgöra sin uppgift att bidra till att knäcka gängen och stävja utvecklingen för det grova våldet.

Men i verkligheten brister till och med möjligheterna att avskärma de intagna från fortsatt kriminalitet inifrån fängelset. Platsbristen gör att inte ens på anstalterna med högst säkerhet är det möjligt att separera kriminella nätverk, vilket den organiserade brottsligheten utnyttjar för att fortsätta sin verksamhet. Då handlar det alltså inte om att förebygga återfall i kriminaliteten, de intagna har ju aldrig lämnat den överhuvudtaget.

Så ser det ut redan innan Tidöavtalets ambitioner om fler dömda, längre straffsatser, och färre straffrabatter förverkligats. Förutom att allt detta sammantaget oundvikligen leder till att antalet fångar i svenska fängelser kommer öka, säger Tidöavtalet dessutom att dygns­kostnaden för fängelse­platserna ska minska.

Mot bakgrund av detta finns det ingen större anledning att tro att de problem som Kriminal­vårdens personal lyfter fram kommer minska de närmaste åren. Tvärtom.

Det ter sig som att politiken inte ser längre än till fängelse­portarna. Vad som sker inne på anstalterna och även efter fängelse­tiden verkar inte vara på den politiska agendan alls. Slutmålet med kriminal­politiken kan omöjligt vara att låsa in klienter så länge som möjligt för att sedan släppa ut dem i samhället i ett ännu sämre skick. En stor del av brottsligheten i Sverige i dag är återfalls­brottslighet, och regeringens fängelse­politik riskerar ofrånkomligen att leda till att den andelen ökar än mer.

I regeringens budgetproposition finns heller ingen uppenbar insikt om den prekära situationen. Antalet platser hos Kriminal­vården ska öka med 5 000 till år 2031, detta planerades redan utan Tidöavtalets inblandning. När Tidöavtalet kommer in i bilden kommer det krävas ännu mer av en redan hårt ansatt myndighet. Än så länge ska Krimina­lvården klara sig med befintliga resurser. Miljarden som regerings­partierna kommit överens om att tillföra myndigheten efter 2025 kommer alltså bara ha en begränsad, om någon, effekt på verksamheten.

Kriminalvården har en central funktion i den svenska rättskedjan. Det är anmärkningsvärt att i den rådande debatten om lag och ordning har Kriminal­vårdens funktion och arbets­situation inte varit föremål för diskussion. Det är självklart att vi inte kan få folk att stanna kvar på dessa arbeten som är så viktiga för den svenska rättskedjan och upprätthållandet av lag och ordning, när de får stå ut med en omöjlig arbets­situation och arbets­miljö. Och om människor inte vill arbeta där, så är det nog inte heller ett ställe där brotts­dömda förvandlas till skötsamma samhälls­medborgare.

Om regeringen verkligen vill få bukt med brottslighet och inte bara vinna val, bör man se till att Kriminal­vården verkligen kan leva upp till sitt namn och får de rätta förutsättningarna att erbjuda brotts­dömda en väg ut ur kriminalitet.

Joachim Danielsson, ordförande ST inom Kriminalvården 
Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Debattartikeln publicerades först på svd.se. 

Kriminalvården är i dag en hårt pressad myndighet som sen en tid tillbaka måste dubbel­belägga interner för att det saknas fängelse­platser, och använda även häktesrum för att härbärgera dömda med längre påföljder. Men det är också en myndighet som kämpar med sin kompetens­försörjning, där allt för många medarbetare slutar efter alltför kort tid. Anledningen är enkel att förstå när man läser Fackförbundet ST:s arbets­miljö­undersökning.

Kriminalvårdens personal visar sig sticka ut bland de statligt anställda på ett negativt sätt, där 30 procent uppger att de har en dålig fysisk arbets­miljö, och 37 procent säger att de inte har en bra psyko­social arbets­miljö, betydligt över snittet för staten som helhet. 60 procent anser att arbets­belastningen dessutom har ökat under de senaste åren.

De anställda vittnar om att de i mindre utsträckning än i staten som helhet vågar framföra kritik eller önskemål internt om hur verksamheten ska fungera, de vågar inte heller framföra kritiska uppfattningar externt, det lyfts oftare att det förekommer konflikter, mobbning, och trakasserier; personalen tvingas jobba med dålig teknisk utrustning, dålig belysning och ventilation, det saknas inflytande över arbetstider, och såväl mellan personal och som mellan interner och personal förekommer hot och våld.

Så fortsätter det på område efter område i arbets­miljö­undersökningen. När de anställda ombeds att nämna orsakerna till problemen framhålls bristen på medarbetare, hög omsättning av nya medarbetare som kräver upplärning, otillräckliga mandat, och brister i ledarskapet. Som pricken över i ska arbetet dessutom utföras i en miljö som många upplever präglas av en rå jargong med sexism, rasism och kränkande uttryck.

Det är i den här miljön och med dessa förutsättningar som de anställda på Kriminal­vården ska fullgöra sin uppgift att bidra till att knäcka gängen och stävja utvecklingen för det grova våldet.

Men i verkligheten brister till och med möjligheterna att avskärma de intagna från fortsatt kriminalitet inifrån fängelset. Platsbristen gör att inte ens på anstalterna med högst säkerhet är det möjligt att separera kriminella nätverk, vilket den organiserade brottsligheten utnyttjar för att fortsätta sin verksamhet. Då handlar det alltså inte om att förebygga återfall i kriminaliteten, de intagna har ju aldrig lämnat den överhuvudtaget.

Så ser det ut redan innan Tidöavtalets ambitioner om fler dömda, längre straffsatser, och färre straffrabatter förverkligats. Förutom att allt detta sammantaget oundvikligen leder till att antalet fångar i svenska fängelser kommer öka, säger Tidöavtalet dessutom att dygns­kostnaden för fängelse­platserna ska minska.

Mot bakgrund av detta finns det ingen större anledning att tro att de problem som Kriminal­vårdens personal lyfter fram kommer minska de närmaste åren. Tvärtom.

Det ter sig som att politiken inte ser längre än till fängelse­portarna. Vad som sker inne på anstalterna och även efter fängelse­tiden verkar inte vara på den politiska agendan alls. Slutmålet med kriminal­politiken kan omöjligt vara att låsa in klienter så länge som möjligt för att sedan släppa ut dem i samhället i ett ännu sämre skick. En stor del av brottsligheten i Sverige i dag är återfalls­brottslighet, och regeringens fängelse­politik riskerar ofrånkomligen att leda till att den andelen ökar än mer.

I regeringens budgetproposition finns heller ingen uppenbar insikt om den prekära situationen. Antalet platser hos Kriminal­vården ska öka med 5 000 till år 2031, detta planerades redan utan Tidöavtalets inblandning. När Tidöavtalet kommer in i bilden kommer det krävas ännu mer av en redan hårt ansatt myndighet. Än så länge ska Krimina­lvården klara sig med befintliga resurser. Miljarden som regerings­partierna kommit överens om att tillföra myndigheten efter 2025 kommer alltså bara ha en begränsad, om någon, effekt på verksamheten.

Kriminalvården har en central funktion i den svenska rättskedjan. Det är anmärkningsvärt att i den rådande debatten om lag och ordning har Kriminal­vårdens funktion och arbets­situation inte varit föremål för diskussion. Det är självklart att vi inte kan få folk att stanna kvar på dessa arbeten som är så viktiga för den svenska rättskedjan och upprätthållandet av lag och ordning, när de får stå ut med en omöjlig arbets­situation och arbets­miljö. Och om människor inte vill arbeta där, så är det nog inte heller ett ställe där brotts­dömda förvandlas till skötsamma samhälls­medborgare.

Om regeringen verkligen vill få bukt med brottslighet och inte bara vinna val, bör man se till att Kriminal­vården verkligen kan leva upp till sitt namn och får de rätta förutsättningarna att erbjuda brotts­dömda en väg ut ur kriminalitet.

Joachim Danielsson, ordförande ST inom Kriminalvården 
Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Debattartikeln publicerades först på svd.se.