”Naturhistoriskas förfall är statens fel”

Årets mörkaste tidär över oss. Det brukar innebära att Natur­historiska riksmuseet – landets största museum – går för högtryck och lyser upp tillvaron för besökarna. I år är däremot inget vanligt år. Museet är stängt på obestämd framtid.

Det var i slutet av sommaren som Naturhistoriska tvingades stänga efter att delar av innertaket, takputs om 300 kilo, rasat in. I takt med att vidare undersökningar gjorts har tidsramen för reparations­arbetet expanderat. I dagsläget vet ingen när eller under vilka förutsättningar museet kommer kunna återöppnas. Julen på Naturhistoriska är i vart fall inställd.

Påverkan på verksamheten är förstås omfattande. Frånsett att besöks­verksamheten är helt pausad begränsas också arbetet bakom kulisserna, eftersom personalen inte kommer åt alla samlingar. Det hindrar museets bevarande­verksamhet då skadedjurs­kontroller inte kan genomföras, och det försvårar för forsknings­verksamheten eftersom varken museets forsknings­anställda eller externa forskare kan få tillgång till alla föremål. Därutöver finns farhågor om mer långsiktiga konsekvenser. Museet hade redan en pressad ekonomi, och inkomst­bortfallet som nu uppstått gör framtiden än mer oviss. Stressen bland de anställda är stor över vad ledningen kan tvingas göra för att rädda museet.

Det finns dessvärre ingen snabb lösning. Tanken på hur illa det kunde gått när taket rasade in gör det enkelt att förstå varför museet måste hållas stängt. Desto svårare är det att förstå hur byggnaden kan ha tillåtits förfalla. Det är ingenting annat än en skandal att en byggnad i Sverige rasar in. Vem är ansvarig? Jo, ägaren staten. Det är anmärkningsvärt, men däremot inte förvånande givet hur staten förvaltar sina kultur­fastigheter.

Naturhistoriska hyr byggnaden av Statens fastighetsverk (SFV), den myndighet som förvaltar statens byggnader. För det betalar museet så kallad kostnadshyra, vilken ska täcka de faktiska utgifterna för lokalen. Upplägget infördes som ett alternativ till huvudregeln – att SFV ska hyra ut till marknads­priser – eftersom stora, ändamåls­anpassade byggnader som museer lämpar sig dåligt för marknads­mässig prissättning.

Baksidan med upplägget är att ingen tar ansvar för kostnader för underhålls- och renoverings­arbete. Gamla byggnader har stora underhålls- och upprustnings­behov. Det är en synnerligen dålig mix av incitament när museet inte får regel­mässiga anslags­höjningar av staten för att utföra underhåll samtidigt som underhålls- och upprustnings­åtgärder skulle leda till radikalt ökade hyres­kostnader. Det gör sannolikt att verksamheten varken kan eller vill åtgärda alla underhålls­behov. Uppenbarligen ger upplägget inte heller SFV incitament att självt initiera nödvändiga åtgärder. Ansvaret faller mellan stolarna.

Att upplägget inte fungerar finns det många exempel på. Kungliga operan har också tillåtits förfalla under statens översyn. Nödvändiga renoveringar har skjutits på framtiden eftersom verksamheten inte haft råd, och under tiden har fasaden börjat släppa från sig stenar och vattenläckor har uppstått på löpande band. Vidare är situationen på National­museum talande för vad som händer när renoveringar faktiskt görs. Hyres­kostnaderna har skenat, vilket gjort att museets ledning dragit ned på öppettiderna och nu överväger att flytta verksamheten från den ikoniska byggnaden på Blasieholmen. Nej, kostnads­hyror är uppenbarligen inte ändamåls­enliga om vi vill hålla kulturen vid liv.

SFV har som fastighetsförvaltare ett stort ansvar för rådande situation. Samtidigt är det yttersta ansvaret politikens. Ramarna för myndighetens uppdrag sätts trots allt av politikerna, och deras insatser på området imponerar inte.

Det är uppenbart att den politik som förts är skadlig för kulturen. För att våra kultur­fastigheter ska stå kvar om 100 år, och för att de verksamheter som huserar däri ska kunna fortsätta bedrivas och erbjuda mervärde till såväl medborgare som turister, behövs drastiska förändringar. Det här behöver göras om Naturhistoriska i synnerhet, och våra kultur­institutioner i allmänhet, ska överleva:

1. Akuta resurstillskott behövs. Kulturminister Parisa Liljestrand och finans­marknads­minister Niklas Wykman – ansvarigt statsråd för SFV – har lovat att Natur­historiska ska kompenseras för nedstängningen, men hittills har inte mycket hänt. Museets ekonomi hänger för närvarande på en skör tråd och det är hög tid för regeringen att gå från ord till handling och säkra museets fortsatta existens.
2. Avskaffa kostnadshyrorna skyndsamt! Regeringen har aviserat en möjlig förändring av kultur­fastigheternas hyres­modell. Det är smärtsamt tydligt att det behövs. Kostnads­hyror stjälper snarare än hjälper. En ändamålsenlig lösning, som inte innebär en övergång till marknads­hyror, behöver komma på plats snarast.
3. Inför en ny driftsform för kultur­fastigheterna. På längre sikt behövs än mer långtgående förändringar. Idén om att vårt kulturarv ska hyras ut på en kvasi­marknad, från en statlig verksamhet till en annan, måste ifrågasättas. I stället bör en myndighet ta ett helhets­ansvar för förvaltningen av kultur­fastigheterna – och för kostnaderna. I slutändan är det ändå staten som står för notan.

Den här julen får vi klara oss utan Naturhistoriska, det går inte att göra något åt. Men det går att göra något för att framtidens besökare inte ska gå miste om ett besök på museet, eller på någon av de andra kultur­institutioner som lever på lånad tid.

Vi vädjar därför till regeringen, med Liljestrand och Wykman i spetsen, att gå från insikt till aktion. De behöver göra det deras föregångare inte förmått – att lägga om kultur­politiken och skapa förutsättningar för våra kultur­verksamheter att inte bara leva på lånad tid, utan för lång tid.

Rebecka O’Neill, ordförande ST på Naturhistoriska riksmuseet
Anna Forslund, ordförande ST inom kultursektorn
Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Artikeln publicerades först på svd.se.