Frågetecknen för att få ett totalförsvar värt namnet

Publicerad: 2023-01-09

Upprustningen av totalförsvaret kommer att kräva stora investeringar, men om systemet ska fungera måste också de personella resurserna finnas på plats. Det skriver Britta Lejon, förbundsordförande för ST, som vill att facken ska involveras i upprustningen av totalförsvaret.

En nation kan ha vapen och materiella resurser till sitt försvar, men om inte folkets försvarsvilja finns med så räcker det inte långt. Rysslands invasion av Ukraina har blixtbelyst behovet av en ökad beredskap. Den 1 oktober togs ett stort steg i upprustningen när strukturreformen av den civila delen av totalförsvaret trädde i kraft. Att den nya regeringen valt att inrätta en minister för civilt försvar visar också tecken på höga ambitioner. Men det stora arbetet ligger alltjämt framför oss. Inte minst arbetsgivarna och politiken, och särskilt den nytillsatta försvarsberedningen, har många utmaningar att hantera.

Upprustningen av totalförsvaret kommer att kräva stora materiella investeringar, i allt från säkra informationssystem till nya skyddsrum och inte att förglömma – en mental förberedelse. Om systemet ska fungera måste de ingående delarna hänga samman. Inte minst måste de personella resurserna finnas på plats.

Fyra utmaningar som behöver hanteras

Med medlemmar utspridda över stora delar av den civila grenen av totalförsvaret har vi god insyn i de processer som pågår, och vilka utmaningar de statliga myndigheterna står inför. Om detta arbete ska bli framgångsrikt finns frågetecken som behöver rätas ut. Vi har identifierat fyra utmaningar som behöver hanteras, och det skyndsamt.

  1. Planeringsarbetet inför kris och krig måste snabbas på. MSB bedömde i våras behoven av personalförstärkningar i det civila försvaret som stora, men de kunde samtidigt inte ”ge ett heltäckande svar avseende vilka behov av personalförstärkningar som kommer uppstå vid höjd beredskap och ytterst krig.” Anledningen till det stavades otillräckliga analysunderlag. På ren svenska: Arbetet för att identifiera vilka personella resurser som behövs hade inte gjorts tillräckligt utförligt. Vad det beror på kan diskuteras, men vad som står klart är att arbetet måste snabbas på.
  2. Krigsplacering vid kris och krig – vet vi att det funkar? Det är nödvändigt att berörda anställda vet vad som gäller den dagen regeringen beslutar om höjd beredskap. I kontakten med våra förtroendevalda ser vi att arbetsgivarna inte har levererat fullt ut på den punkten. Det finns inte bara en osäkerhet kring vad en krigsplacering innebär, utan också hur arbetsplatsen står förberedd den dagen beredskapen höjs. Hur många försvinner från ”huset” till andra uppgifter, exempelvis i det militära försvaret? Dessutom finns en oro för hur samhället i stort står förberett att hantera omständigheterna. Kan statligt anställda exempelvis lita på att den kommunala barnomsorgen fungerar när beredskapen höjs?
  3. Hur löser vi kompetensförsörjningen? Det är centralt att myndigheterna får tillskott för att erbjuda tillräckligt goda villkor för att stå sig i konkurrensen. Det är också viktigt att myndigheterna inte tvingas ”sno” medel från kärnverksamheterna som redan är pressade som de är. Men det är ju inte bara nytt blod som behövs i förvaltningen, utan också en generell kompetenshöjning på beredskapsområdet. Samverkan mellan arbetsgivare, fack, utbildningsaktörer och politik behövs för att säkerställa att efterfrågan och utbud kan mötas.
  4. Säkerhetsprövningar behövs – men de måste göras på rätt sätt. Att anställda i säkerhetskänslig verksamhet, efter säkerhetsprövning, placeras i olika grader av säkerhetsklass är ett nödvändigt förfarande för rikets säkerhet. Det blir också allt vanligare i takt med att totalförsvaret byggs ut. Givet detta är det ett problem att processen kring säkerhetsklassningar sätter käppar i hjulen för myndigheternas kompetensförsörjning. Våra förtroendevalda vittnar om att de sinkar ned rekryteringsprocesser, i värsta fall till att kompetenta sökande drar sig ur. En annan problematik är att säkerhetsklassningar kan uppfattas som godtyckliga och riskerar underminera anställningstryggheten, eftersom säkerhetsklassningen för en arbetstagare kan dras tillbaka utan att det behöver presenteras på vilka grunder. Trots detta har Säpo presenterat förslag som enligt flera remissinstanser riskerar förvärra ovan nämnda problem ytterligare.

Starta i rätt ände

Det här är bara några av utmaningarna. För att analyserna ska bli heltäckande behöver arbetsgivarna och politiken involvera facken i arbetet. Att räta ut alla frågetecken kommer kräva omfattande insatser, men det är nödvändigt. Om det inte görs spelar det ingen roll vilka övriga investeringar som görs i försvarsförmågan. Strukturerna kommer ändå inte fungera. Att myndigheterna och det civila försvaret byggs ut med start i rätt ände, genom att få strukturerna att fungera och genom att fylla organisationerna med rätt personella resurser, är A och O om vi ska få ett totalförsvar värt namnet.

En nation kan ha vapen och materiella resurser till sitt försvar, men om inte folkets försvarsvilja finns med så räcker det inte långt. Rysslands anfallskrig mot Ukraina är ett tydligt bevis på detta.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST

Debattartikeln publicerades först på alltinget.se