Säg upp Tur-AS

Ann Ödlund ST inom FOI, yrkar att TuR-AS tillämpning vid neddragningar inom staten utreds att TuR-AS sägs upp

Motion

Turordningsavtalet (TuR-AS) inverkan på anställningsskyddet inom staten

TuR-AS från 1986 medför att lagen om anställningsskydd löper stor risk att bli satt ur spel vid neddragningar inom statlig verksamhet. Avtalets skrivningar om “i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter” – även om dessa ska ges “en vidsträckt tolkning” – öppnar för designade enmans- eller fåmanskretsar. LAS anda och därmed anställningstryggheten blir på detta sätt obefintlig.

Yrkanden: att TuR-AS påverkan på anställningstryggheten analyseras utifrån lagen om anställningsskydd att TuR-AS tillämpning vid neddragningar inom staten utreds att TuR-AS sägs upp i syfte att återge statligt anställda anställningstrygghet

Förbundsstyrelsens svar

Vid arbetsbristsituationer som leder till övertalighet ställs både organisationen och individen inför stora och svåra avgöranden. Ett beslut om uppsägning från arbetsgivaren kan ibland få betydande ingrepp i individens (arbetstagaren) livssituation varför ett sådant beslut måste genomföras med stor hänsyn och omsorg för den som är berörd av uppsägningen.

Inom det statliga avtalsområdet gäller ett särskilt avtal om turordning ”Avtal om turordning för arbetstagare hos staten” (nedan kallad TurA-S). Avtalet trädde i kraft 1984 och ersatte då förordningen (1976:685) om vissa turordningsregler i statligt reglerad anställning vars bestämmelser om turordning överfördes från Statstjänstemannalagen (1974:174). I TurA-S regleras turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist i framförallt 3 § som lyder enligt följande.

  • 3 § I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S bygger på anställningsskyddslagens grundläggande regler om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Dessa innebär att turordningen mellan de arbetstagare som berörs av arbetsbristen bestäms i första hand av längden av arbetstagarnas anställningstid och i andra hand av deras levnadsålder. Därtill kommer ett krav på att en arbetstagare som endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Dessa regler skall alltså tillämpas även på statens område.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S innebär dock en särreglering på statens område när det gäller hur turordningskretsen eller turordningskretsarna skall avgränsas. Enligt anställningsskyddslagen (22 § tredje stycket) används för avgränsning av turordningskretsar bestämningarna driftsenhet och kollektivavtalsområde. Av förarbetena till bestämmelsen i 41 § första stycket Statstjänstemannalagen (prop. 1974:174 s. 50 ff) framgår att det inte ansågs möjligt att på statens område avgränsa turordningskretsen enbart med myndigheten eller förvaltningsenheten som utgångspunkt. Inte heller ansågs det möjligt att generellt tillämpa metoden med kollektivavtal som avgränsning, eftersom ett och samma kollektivavtal ofta gäller för så gott som alla arbetstagare hos en myndighet, oavsett deras yrkestillhörighet och arbetsuppgifter m.m. I valet mellan olika tänkbara lösningar stannade den föredragande departementschefen för att det mest ändamålsenliga skulle vara att avgränsa turordningskretsen enbart med hänsyn direkt till de arbetsuppgifter som arbetsbristen avsåg. Den turordningslista som skulle ligga till grund för uppsägningsbeslutet borde alltså innefatta tjänstemän med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, "d.v.s. sådana arbetsuppgifter som i stort sett är av samma beskaffenhet och inriktning" (a. prop. s. 54).

Mot bakgrund av de ovan anförda ansågs LAS turordningsregler inte vara ändamålsenliga inom det statliga avtalsområdet. Parterna enades så småningom om att föra in turordningsreglerna från förordningen (1976:685) i ett kollektivavtal, TurA-S. Det har således gjorts omfattande analyser genom åren men än så länge har det inte gått att hitta en bättre lösning för turordningen inom statens avtalsområde. Genom att föra över regelverket till ett kollektivavtal förfogar därmed parterna över innehållet och tillämpningen av avtalet.

Vid varje uppsägningssituation är det viktigt att regelverket i TurA-S efterföljs och att tillämpningen blir korrekt i enlighet med avtalsparternas intentioner. När arbetsgivaren ska fatta beslut om vilka som har i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, för att i sin tur bestämma de olika turordningskretsarna, är det viktigt att den bedömningen görs efter noggranna analyser av de aktuella arbetsuppgifterna. Därvid kan varje turordningskrets prövas mot regelverkets lydelse och skulle det visa sig att tillämpningen är felaktig i ett visst fall, kan arbetstagarorganisationen begära ändring eller yrka skadestånd för felaktig tillämpning av avtalet under förutsättning att yrkandet inkommer inom de preskriptionsfrister som föreligger på arbetsrättens område.

Förbundsstyrelsen beslutar

  • att bifalla Ann Ödlunds yrkande om att analysera TurA-S inverkan på anställningstryggheten
  • att avslå Ann Ödlunds begäran om att säga upp TurA-S.