Myndigheter måste följa lagens krav på lönekartläggningar

Det är nu över 60 år sedan de särskilda kvinnolönerna i kollektivavtalen avskaffades. Den första lagen om lönekartläggningar på arbetsplatserna kom 1994, under en tid när jämställdhetspolitiken präglades av orden ”Halva makten, hela lönen” – ett motto vi inte får glömma bort. Ändå har vi 2022 fortfarande inte jämställda löner.

Det är över 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Enligt Kommissionen för jämställda livsinkomster kommer det med nuvarande förändringstakt att ta ytterligare 100 år innan vi når jämställda livsinkomster. Så kan vi inte ha det. Vi måste använda oss av de verktyg vi har för att snabba på denna annars så långsamma utveckling.  

Tidningen Publikt har i flera år granskat hur våra 30 största myndigheter arbetar med lönekartläggningar – granskningar som visat på stora brister hos myndigheterna. Vi vet att arbetet med lönekartläggningar brister generellt på landets arbetsplatser i dag, och därför blir det ännu viktigare att våra myndigheter fungerar som en normerade kraft och faktiskt följer lagen. Eller som den tidigare jämställdhetsministern Märta Stenevi uttryckte det vid Publikts granskning: ”Det är självklart att statliga myndigheter ska följa lagen, det borde inte vara någon diskussion över huvud taget.” Detta borde Arbetsgivarverket vara fullt medvetet om. Och ändå händer det alldeles för lite.

Fackförbundet ST vill se att Arbetsgivarverket tar sitt ansvar och ser till att myndigheterna använder sig av det verktyg vi partsgemensamt arbetat fram – den så kallade Besta-vägen – för att få bort osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Det är oacceptabelt att sådana löneskillnader fortfarande existerar 2022.  

Lönekartläggningar är ett bra verktyg, men då måste de faktiskt genomföras. Därför är det bra att Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius nu öppnar för att genomföra tillsyn av arbetet med lönekartläggning på statliga myndigheter. Men det behövs mer än så.

Det krävs samverkan mellan arbetsgivare och fack för att få bort osakliga löneskillnader. Tyvärr verkar inte arbetsgivare ta lagens krav på årliga lönekartläggningar på allvar. För att komma till rätta med detta föreslår vi i Fackförbundet ST följande:

• Stärk arbetsgivarens skyldighet att samverka. Diskrimineringslagen behöver förstärkas med en tydligare skyldighet att samverka med facket. Inför en skadeståndssanktionerad förhandlingsskyldighet för arbetsgivare med förebild i regleringen i medbestämmandelagen, mbl.
• Skärp sanktionsmöjligheterna. Nämnden mot diskriminering kan i dag bara förelägga om vite och uppmana arbetsgivaren att fortsättningsvis rätta sig. Det räcker inte. Det behövs tydligare tidsgränser för när arbetet ska vara genomfört.
• Underlätta för parterna att teckna kollektivavtal. Arbetsgivare och fackförbund är vana att på andra områden ta ansvar och hitta smarta gemensamma lösningar. Genom avtal kan fack och arbetsgivare enas om hur det förebyggande arbetet mot diskriminering ska gå till och anpassa det till förutsättningarna på arbetsplatsen.
• Förtydliga reglerna om utbildningsansvar för att säkerställa att lokala parter har den kompetens som krävs för att samverka kring aktiva åtgärder i diskrimineringslagen, i likhet med arbetsmiljölagen och det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Bristande eller uteblivna lönekartläggningar kan tjäna som påminnelse om att jämställdhetsarbete inte är något som någonsin blir färdigt. Jämställdhet är en ständigt pågående process som försvaras i varje beslut i det dagliga arbetet. Vi kan inte tillåta oss att slå oss till ro med armarna i kors efter att ha lyckats förändra lagstiftning, regelverk, eller rutin. Vi måste också se till att förändringen verkligen blir av. Bara på så sätt blir jämställda löner verklighet.

Britta Lejon
Förbundsordförande för Fackförbundet ST

Debattartikeln är publicerad i tidningen Publikt