Vi är människor – inte maskiner

Ett utökat tjänstefelsansvar är ett trubbigt instrument som inte gagnar allmänhetens förtroende för offentliga verksamheter utan riskerar att i stället straffa enskilda offentliganställda för organisatoriska brister samt undergräva såväl rättssäkerheten som kompetensförsörjningen inom stat och kommun

Gunnar Wetterberg menar i sin ledare i Expressen den 18 april att det är ett problem att offentligt anställda inte straffrättsligt kan åtalas för alla fel och misstag de potentiellt kan begå på jobbet. Idag är detta begränsat till lite större fel som sker vid myndighetsutövning, d.v.s. ärenden och beslut som rör maktutövning mot enskilda.

Wetterberg menar att vi ska tillbaka till tiden innan 1976 när det mer långtgående ämbetsansvaret gällde för statens tjänstemän. Det Wetterberg glömmer bort att nämna i sammanhanget är att det långtgående straffansvaret som då fanns vägdes upp av att alla ordinarie tjänstemän inom staten hade ett mycket starkt anställningsskydd som innebar att de inte kunde sägas upp från sina tjänster – något som numera bara gäller för höga domare. Ansvar kan utkrävas på många olika sätt och det behöver inte nödvändigtvis ske via polis och åklagare genom en brottmålsrättegång. Idag blir statligt anställda av med jobbet när de gör fel och av Arbetsdomstolensdomstolens praxis framgår att det i många fall ställs högre krav på korrekt beteende hos arbetstagare inom offentlig sektor än inom den privata. Offentligt anställda riskera alltså att både åtalas och bli av med jobbet – en form av dubbla sanktioner– något som Wetterberg vill utöka ytterligare.

Om en blivande student får ett felaktigt råd av en syokonsulent är det sannolikt inte studentens främsta önskan är att bli inblandad i en brottmålsrättegång om tjänstefel. Studenten vill i stället bli kompenserad för den skada som det felaktiga rådet orsakade – inom det området har skadeståndslagstiftningen utvecklats och omfattar nuförtiden även felaktig rådgivning utanför det som är myndighetsutövning. Om ytterligare lagförändringar behövs så bör fokus vara på den skadeståndsrättsliga delen i stället för det straffrättsliga. Det är en bättre väg för att behålla allmänhetens tillit.

Många statliga myndigheter har under årens lopp utvecklats till slimmade verksamheter där de anställda har att producera beslut på löpande band i högt tempo. Vi gör alla fel någon gång på jobbet för vi är människor och inte maskiner – är det verkligen rimligt att offentligt anställda ska riskera åtal och stämplas som kriminella även för små fel eller som det heter med juridiskt språkbruk, ringa fel? Det kommer bli svårt för stat och kommuner att rekrytera och behålla kompetent personal under sådana omständigheter.

Redan idag är brottet tjänstefel en vagt formulerad bestämmelse och det är komplicerat för såväl anställda som drabbade medborgare och domstolar att avgöra om en viss handling omfattas av det straffbara området eller inte.

Vad för beteende kommer falla in under det kriminaliserade området om kopplingen till myndighetsutövning tas bort och även små fel och misstag ska räknas in? Ska det vara brottsligt att glömma bort ett möte, ta för lång tid på sig att svara på ett mail eller att besluta om fel sorts utställning på det kommunala museet? Det kan tyckas raljant men otydliga straffrättsliga bestämmelser kan potentiellt missbrukas, särskilt av auktoritära ideologier, och bör minimeras i en utvecklad rättsstat.

Om det i nuläget är straffritt för en offentligt anställd chef att skänka bort en simhall till en släkting eller om det är straffritt för de ansvariga inom en kommun att ignorera ett domstolsbeslut – inför då precisa och klara straffbestämmelser inom just dessa områden. Sådana tydliga straffbud avskräcker mycket effektivare mot oönskat beteende än vad en vagt formulerad tjänstefelsparagraf någonsin kommer att göra och värnar dessutom rättssäkerheten.

Joakim Lindqvist, förbundsjurist Fackförbundet ST