Priserna ökar - varför inte lönen?

Inflationen har sedan i höstas rört sig stadigt uppåt. I korta drag innebär det att priset på varor och tjänster ökar och resultatet blir därmed att värdet på pengar sjunker. Så varför tycker fackförbunden, ST inkluderat, att vi inte ska höja lönerna i nivå med inflationen?

Se Fackförbundet STs biträdande förhandlingschef Niklas Simson svara på medlemmars frågor om lön och inflation. Filmen sändes live på Facebook den 14 juni. Du kan också läsa en sammanfattning här nedan.

Varför kommer inte ST kräva en löneökning i nivå med inflationen i kommande avtalsrörelse?   

De senaste 25 åren har vi haft en positiv löneutveckling. Under lång period har den legat på omkring 2% vilket är långt över inflationen som legat på 0%. Risken är nu stor att vi inte kommer ha en lika positiv utveckling under en period framåt, men det är viktigt att vi inte börjar jaga efter inflationen. Historien visar oss att vi måste hålla huvudet kallt för att vi ska kunna ha en positiv reallöneutveckling över tid. 

Under 1970-talet upplevde hela världen en kraftigt ökande inflation. Orsaken till det var främst en oljekris som ledde till att priset på olja steg snabbt. Riksbanken försökte hejda den ökande inflationen genom att höja räntan. Fackförbunden försökte å sin sida ta tillvara sina medlemmars intressen genom att pressa upp lönerna i nivå med inflationen. Men trots att lönerna blev högre och högre, i vissa fall uppåt 10-15%, så åts ökningen upp av en fortsatt stigande inflation och höjda räntor. I själva verket blev det alltså ingen löneökning alls utan de facto en minskning.  

Det hela slutade med att alla större aktörer på arbetsmarknaden tvingades enas om en gemensam modell för att stoppa spiralen, ett stabiliseringsavtal, där det först infördes ett löneökningsstopp och så småningom endast små löneökningar som var lika oavsett sektor. På så sätt fick man stopp på den skenande inflationen.   

Detta var också starten för det som vi kallar för ”märkessättningen”. 1997 slöts det så kallade “industriavtalet” där man låter den konkurrensutsatta industrin teckna löneavtal först och på en nivå som samhällsekonomin klarar av. Vilken nivå det avtalet hamnar på blir sedan riktmärket, eller ”märket” som det kallas kort och gott, för andra delar av arbetsmarknaden när det kommer till löneförhandlingar. Så även för ST. 

Läs mer om märket här.

Varför ska märket styra? Borde inte staten - vars anställda fyller en så viktig funktion i samhället - vara löneledande?   

Den som arbetar på uppdrag av staten bör ha högre löner och bättre villkor. Det måste löna sig att utföra det otroligt viktiga arbete som våra medlemmar gör för samhället och demokratin, och staten måste vara attraktiv som arbetsgivare så att de allra bästa söker sig till staten.   

När vi förhandlar om löner på central nivå ser vi till att lönerna som minst ligger i nivå med märket, men de egentliga löneförhandlingarna sköts på lokal nivå. Där kan man förhandla upp lönen över den centrala nivån, men det å sin sida kräver ju att det finns budget för det.   

Här finns en utmaning i det så kallade ”produktivitetsavdraget”, alltså de besparingar som sedan 1994 görs på myndigheterna varje år för att de ska bli mer effektiva. Efter snart 30 år i bruk finns det mycket små marginaler. ST anser att man borde se över modellen med produktivitetsavdraget så det finns större utrymme för myndigheterna att säkerställa en god löneutveckling och goda villkor. 

Läs mer om produktivitetsavdraget här.

Inflationen slår olika hårt mot olika arbetstagare. För de med låga löner är ökade priser ett större problem än för de med höga löner. Hur ska man tänka kring det?  

Det finns inget i de centrala avtalen som styr hur fördelningen ska se ut lokalt. Vill man i de lokala förhandlingarna göra särskilda låglönesatsningar, alternativt satsningar på särskilda yrkesgrupper eller kompetens, så är det upp till dem.   

Här är det viktigt att de lokala fack och arbetsgivare gör ett förarbete om vilka behov som finns och hur de ekonomiska förutsättningarna ser ut. De som lyckas bäst med att höja lönerna för en yrkesgrupp jämfört med andra är de som skapat en samsyn med arbetsgivarens ledning. 

Vad kan jag få istället för högre lön?

ST tycker att staten ska vara attraktiv som arbetsgivare och erbjuda en bred palett av olika goda villkor. I det ingår arbetstid, anställningsvillkor, sätt att utföra arbetet, var man utför arbetet, semestervillkor, kontinuerlig kompetensutveckling osv. Detta är frågor vi har med oss in i förhandlingarna under avtalsrörelsen 2023. 

Om jag går ur facket kan jag kompensera för min lägre lön genom att spara in på medlemsavgiften. Varför ska jag vara kvar som medlem?  

Det är en väldigt kortsiktig lösning. Du får visserligen pengar här och nu, men ju fler medlemmar ett fackförbund har desto starkare är det vid förhandlingar – både centralt och lokalt.  

Dessutom är facket mer än bara lön. Det handlar även om alla andra villkor och inte minst det stöd du som medlem får i alltifrån om du riskerar att bli uppsagd eller långtidssjukskriven där du kan behöva stöd. Eller i de fall du blir felaktigt behandlad av sin arbetsgivare. Då stöttar vi dig hela vägen till arbetsdomstolen. Att behöva driva en sådan process ensam är både kostsamt och riskabelt.   

I medlemskapet ingår även en mängd värdefulla förmåner, som inkomstförsäkring, rabatt på resor samt karriärsrådgivning med mera. 

Här hittar du mer om dina förmåner.

Vad kan jag som enskild medlem göra för att påverka min lön och mina villkor i den riktning jag vill?   

Engagerad dig fackligt! Du måste inte ta på dig ett särskilt uppdrag, men prata med det lokala företrädarna på din arbetsplats och berätta vad du har för bekymmer, tankar, idéer eller förslag. Det är det bästa sättet vi har att påverka – att vi tillsammans fångar upp det som är relevant för våra medlemmar och driver det både i vår avtalsförhandling men också i vår opinionsbildning och påverkan.

Läs mer om hur du kan engagera dig här.