Dags att ta taktpinnen när det nygamla kontoret omförhandlas

Publicerad 2022-02-09

Blogginlägg Restriktionerna lyfts och att det låter som vi faktiskt till slut närmar oss ett normalläge gör att vi nu behöver tänka oss för. Vad innebär det för vårt arbetsliv? Och vad kommer det innebära för vårt privatliv?

Vi behöver hitta principer. Vi kan inte ha individuella lösningar om hur vi ska organisera vårt arbetsliv. Några av dessa frågor tas upp i Arena idés nya rapport om distansarbete, där min utredarkollega Inger Ehn Knobblock är intervjuad och deltar i seminariet på samma tema. Ehn Knobblock sammanfattar erfarenheten av att arbeta på distans på följande sätt: ”Man tycker att man har fått ihop livet på ett bättre sätt. Det är ett kraftigt underbetyg till hur kontoren har fungerat.”

Att få sitta hemma är en möjlighet. Men att se det som en möjlighet behöver delas av både arbetstagare och arbetsgivare. Det får inte bli en oorganiserad del av arbetslivet. Arbetstagarna ska inte vara tacksamma för att de får sitta hemma, utan är en möjlighet som ska tas tillvara som en tillgång för arbetsmarknaden. De som väljer att sitta hemma får helt enkelt inte glömmas bort. Deras arbetsmiljö är lika viktig, deras möjlighet till utveckling och att kunna delta i arbetet på samma villkor, exempelvis genom att tekniken stödjer hybridmöten.

Vissa saker är mer självklara att ta höjd för exempelvis att tekniken fungerar och att säkerställa en god arbetsmiljö även i hemmet. I dessa fall finns det protokoll om hur det bör vara. Även om vi ser att det finns stora brister i arbetsmiljöarbetet på hemmakontoren i dagsläget. Det intressanta och svåra är hur informella krav sätts. Hur ser maktbalansen ut? Hur ska vi hantera att vi kan ha fått en ny ”bastu”, där informella beslut tas och där alla inte är representerade? Frågor vi måste vara medvetna om där vi går in i det nygamla. Detta har vi berört i tidigare bloggar om framtidens arbetsliv och ledarskap.

En förnyad syn på distansarbetet

Om distansarbetet tidigare var utsatt för kritik om att de som sitter hemma bara ”jobbar”, de vill säga de tar det piano, har kommit på skam. Distansarbetet har snarare visat att vi varit mer effektiva när vi sitter hemma och att det finns problem med att folk snarare jobbar för mycket. Det är svårt att stänga av datorn när den står och pockar på uppmärksamhet även efter arbetstid.

En viss ödmjukhet inför det nygamla arbetslivet måste infinna sig. Insikten av att vi står inför något nytt, där pandemin tvingat oss till nya erfarenheter. Gamla sanningar har förskjutits. Kanske måste vi acceptera att vi blir lite mindre effektiva än vi varit under pandemin, när vi nu kommer sitta både hemma och på kontoret. Men i gengäld får vi få tillbaka det informella samtalet som föder kreativitet och nytänk och kanske nya relationer. Delar som varit svåra att få till under de gångna pandemiåren.

Ett symptom på att hur det var innan pandemin

Men någonstans måste vi nog erkänna att så många, av de som kunnat, ändå tyckt att det varit positivt att arbeta hemifrån också är en del av att många inte trivs i de kala, öppna kontorslandskapen. De upplevs som trånga och gör det svårt att koncentrera sig. Detta har Fackförbundet ST lyfts i sina tidigare arbetsmiljöundersökningar redan före pandemin.

Därför är det inte så konstigt att folk uppskattat den mer lugna arbetsmiljön och sin fasta kontorsplats i hemmet. Trots att denna kanske inneburit en pinnstol i köket som behövts delas med barn som gör sina läxor. Det är trots allt en fast plats. I arbetet med hur det nygamla kontoret ska se ut bör också den fysiska arbetsplatsen ses över. Om inte annat för att locka tillbaka medarbetare till kontoret. Nu när många har erfarenheten hur det kan vara att arbeta ensam i något som liknar ett cellkontor. Cellkontoret som skalats bort sen en lång tid tillbaka och som många saknar.

Det finns utmaningar. Vi måste våga erkänna dessa och inte ta något förgivet. Alla har att vinna på att vi kan använda oss av dessa nya erfarenheter, men vi måste våga ställa krav och omförhandla hur det nygamla arbetslivet ska se ut. Tacksamhet är inte en del av ekvationen. Det behövs ett kollektivt ansvar för att organisera det nygamla kontoret även framöver. Det är dags att våga ta det kvalitativa språnget.

Det nygamla arbetslivet står och knackar på vid pandemins slut. Vi på facket behöver ta taktpinnen när det nygamla kontoret omförhandlas, så att inte även det nygamla blir på arbetsgivarnas villkor.

Martina Saar, utredare Fackförbundet ST