Johan Almén, Försäkringskassan.

Likabehandlingsnätverk utmanar fördomar på arbetsplatsen 

Likabehandling är ofta en fråga som står högt upp på organisationers agenda. Dessvärre kan det vara så att arbetet inte alltid resulterar i konkreta åtgärder. Johan Almén som är förtroendevald på Försäkringskassan berättar om sitt fackliga engagemang och vad det har för betydelse för att skapa en inkluderande arbetsplats som är tillåtande mot normavvikelser.

Berätta lite om din arbetsplats. Vad är din roll? 

Jag är anställd som personlig handläggare vid Försäkringskassan men jobbar nu med fackliga frågor på heltid. Jag är ordförande för en sektion av ST inom Försäkringskassan som omfattar västra Götaland och Halland. 

Jag är också ledamot av vår avdelningsstyrelse. Kontoret har medarbetare från främst två av Försäkringskassans olika förmånsavdelningar med ungefär 150 anställda totalt. 

Mitt fackliga uppdrag har medfört att jag är lite av en knutpunkt för fackliga och arbetsrättsliga frågor när jag är på plats och såväl chefer som medarbetare vänder sig till mig för att få dels hjälp och stöd med arbetsplatsproblem, och dels för att bolla tankar och idéer om vad som kan göras för arbetsplatsen. 

Vad fick dig att bli fackligt engagerad?

Jag är utbildad statsvetare och bar med mig erfarenheter från olika arbetsplatser när jag började vid Försäkringskassan för 11 år sedan. Att gå med i facket var självklart utifrån min kunskap om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Att engagera mig själv fackligt hade jag inte en tanke om förrän mina kollegor ville att jag skulle företräda dem som deras arbetsplatsombud. Jag tog uppgiften seriöst och kände att jag behövde engagera mig för mina kollegor.

I och med detta var jag även tvungen att konfrontera mina egna värderingar och välja att stå upp för dem eller svika dem. 

När jag väl vågat vara mer tydlig med mina värderingar kände jag att jag på något vis levde mer ärligt. För att ge ett exempel; en värdering jag har är allas rätt till lika möjligheter. När jag tittar närmare på det sammanhang jag lever i framgår det tydligt att det finns stora skillnader på vilka möjligheter personer har. 

Trots att det borde vara irrelevant i en specifik fråga värderas det en person säger utifrån vilket kön, tro eller hudfärg den personen har. Likaså om personen bär med sig en egenskap som i ett annat sammanhang skulle kunna uppfattas som fysiska eller psykiska hinder. Jag vill försöka påverka utvecklingen till ett samhälle som lämnar detta bakom sig.

Berätta om likabehandlingsnätverket. Hur jobbar ni? 

Fackförbundet ST är tydliga om var de står avseende likabehandling men jag kände att frågan inte var prioriterad på det sätt jag önskade. Mitt intryck var att det famlades lite och att det var brist på idéer om hur likabehandlingskonceptet skulle tas vidare till konkreta åtgärder. 

Samtidigt var det uppenbart att det fanns förtroendevalda som satt med stor kunskap och många tankar kring vad som borde göras. Jag ansåg att vi, ST inom Försäkringskassan, borde våga mer och ta vara på den kunskapsresurs vi satt på. 

Jag fick stöd från avdelningsstyrelsen (som jag då inte ingick i) och avdelningen tog initiativ till att bilda en arbetsgrupp där jag fick delegerat ansvar att leda gruppen tillsammans med vice ordförande. 

En intresseanmälan för deltagande gick ut till alla arbetsplatsombud och gensvaret var bra. Vi satte ihop en grupp utifrån vilka kompetenser alla hade med sig och utgick från diskrimineringsgrunderna för att försöka få dem att komplettera varandra och det blev lyckat. 

Trots att deltagarna i gruppen hade relevanta kompetenser var vi tvungna att börja med att stämma av hur vi såg på begrepp som mångfald och vad vi tolkade in i likabehandling. Gruppen tog fram förslag på en rad aktiviteter åt avdelningen samt skrev en motion till förbundet (som fick bifall vid kongressen). 

Arbetet med likabehandling fortsätter nu inom avdelningen men det famlas inte lika mycket längre. Nu finns en riktning för det arbetet.

Min förhoppning är att det också skall mynna ut i spontana nätverk och lokala initiativ på våra arbetsplatser. Nu när jag själv är i avdelningsstyrelsen vill jag försöka ge förutsättningar för detta.   

Vad är dina bästa tips för att skapa en inkluderande arbetsplats?

Det handlar mer om att förändra tanke- och förhållningssätt, att utmana fördomar och normer, än att skapa samsyn kring en orättvisa. Det är stor skillnad mellan att skapa ett socialt sammanhang som är tillåtande gentemot normavvikelser och ett socialt sammanhang där kön, tro, hudfärg, funktionshinder med mera inte vägs in när det skall vara irrelevant. 

Jag tror denna utveckling måste ske för att ta mänskligheten ett steg längre och att detta kan ske genom att diskussionen öppnas upp. Ett sätt att göra detta är att ifrågasätta där en lever och verkar. 

På en arbetsplats kan det ordnas aktiviteter som är tankeväckande och som stimulerar denna utveckling. Det kan inte hanteras som en enskild åtgärd som sedan ”checkas” av för att visa att något gjorts. 

Finns det något som du särskilt uppskattar med att vara medlem i ST? 

Ett fackförbund skall vara arbetstagarnas röst gentemot arbetsgivaren. Fackförbundet ST har ambitionen att vara det arbetsplatsnära facket och i det lägger jag att vi bär med oss ett ”bottom-top-perspektiv" som balanserar motsatsen som arbetsgivaren i regel har. 

ST är också ett inkluderande fackförbund där det som är relevant är om du arbetar vid arbetsplatsen – det görs inte skillnad på vem du är eller vilka arbetsuppgifter du utför. 

”Om du arbetar här är du relevant för ST” – jag gillar det. Samtidigt ger detta förhållningssätt att vi blir trovärdiga gentemot arbetsgivaren eftersom vad ST tycker är vad deras faktiska medarbetare tycker.