Yttrandefriheten gäller även statligt anställda

Jag svarade pålitlig utan tvekan, för det är en av de mest centrala egenskaperna för att bygga tillit i en förvaltning. Pålitligheten trumfar definitivt påhittigheten, även om det naturligtvis är bra om statens tjänare har en inneboende kreativitet och förmåga att prova nya sätt att utföra arbetet. Men pålitligheten är det som staten står och faller med.

Som tur är, är också vår svenska statsförvaltning befolkad av människor som är särdeles pålitliga. Det är en utmärkande egenskap för många statstjänstemän att fokus är att göra jobbet, oavsett den egna uppfattningen eller personliga övertygelsen så går de politiska direktiven före.

Den här egenskapen blir aktuell när det kommer till stånd ett maktskifte, med en ny regering som ger nya direktiv till myndigheterna. Då är det statens och statstjänstemännens uppgift att med ”nit och redlighet” genomföra den nya politiken. Den svenska förvaltningens pålitlighet – att vi kan lita på den – gör ett maktskifte till en smidig och rutinmässig process. Så är det inte i alla länder, som bekant.

Men pålitlighet är inte samma sak som blind lojalitet. Pålitlighet indikerar också att vara trogen de grundlagar - vår författning – som styr vad våra politiker kan och inte kan göra. Pålitlighet är därför också att bevaka att politiken inte strider mot författningen, att kunna och våga säga ifrån ifall lagförslag, förordningar och regleringsbrev strider mot ingångna internationella konventioner. Förvaltningen kvalite och förmåga är beroende av att det finns öppenhet och transparens, att det är ”högt i tak” när det kommer till diskussioner om hur man på bästa sätt ska utföra sitt uppdrag. Förvaltningens förmåga att på bästa sätt utföra sitt uppdrag, dvs både rättssäkert och effektivt, är en förutsättning för medborgarnas tilltro till vårt gemensamma.

Jag har sett att politiska företrädare talar om ”aktivism” när myndigheter börjar tillämpa nya lagar eller direktiv. Aktivism är att agera i en särskild riktning som inte är politiskt beslutad eller vägra agera i enlighet med politiska beslut. Jag vågar påstå att det förekommer väldigt, väldigt sällsynt i vår statliga förvaltning. Det är inte aktivism att påtala målkonflikter eller varna för oönskade konsekvenser. Det är snarare en skyldighet, en del av ämbetsmannatraditionen som lever kvar. Det handlar om att ta sitt ansvar, att vara pålitlig.

Därför är det helt oacceptabelt när politiska företrädare vädrar missnöje med hur enskilda statstjänstemän utrycker sina uppfattningar internt på sina arbetsplatser. Då befinner vi oss på en väg som leder till en politiserad statsförvaltning med utrensningar av oliktänkande.

För fyra år sedan flaggade ett stort antal anställda i Regeringskansliet för att de kände en oro för att en ny regering skulle komma att driva en politik som riskerade att strida mot Regeringsformens portalparagrafer. Nu, fyra år senare, har det förekommit både i sociala medier och i ”gammal-media” att detta åter tas upp och beskrivs som ett exempel på ”politisk aktivism”. Det har t o m krävts att det vidtas ”åtgärder”, så diffust formulerat att det låter mer som ett regelrätt hot.

Men om vi stannar upp och tänker till så tror jag vi alla inser att den här vägen vill vi som samhälle inte gå. Den leder raka vägen ner i ett moras av utrensningar, politisering av statsförvaltningen och en kraftigt urholkad yttrandefrihet. Kartläggning och efterforskning av enskilda tjänstemäns åsikter när de uttrycker sin oro hör inte hemma i en modern demokrati. Yttrandefrihet gäller även anställda i statsförvaltningen.

Även på Migrationsverket har det uppstått en diskussion bland de anställda om hur den nya föreslagna politiken kommer påverka arbetet där.  Det är en fullt rimlig diskussion att ha på en arbetsplats ifall verksamheten förändras och nya direktiv införs, och är inte ett utslag av ”aktivism” eller någon slags motsträvig statstjänstemannakår som vägrar följa politiska beslut.  Jag är helt övertygad om att när eller om nya direktiv beslutas i god demokratisk ordning, kommer Migrationsverkets personal att hantera det på ett korrekt sätt. Och de som känner att det inte var den typen av arbetsuppgifter de sökte sig till kommer söka sig till nya arbeten.

Jag skulle säga att politikens tilltro till förvaltningen och de egna tjänstemännens förmåga är av avgörande betydelse för en väl fungerande förvaltning och därmed ett väl fungerande samhälle. Det är förstås en dubbelriktad relation. Det här ett område som vi hittills i Sverige inte haft så stor anledning att tänka på, prata om och vårda. Kanske är det något vi behöver ägna mer omsorg i framtiden.

Medborgarnas tillit till våra offentliga organ är en av de viktigaste egenskaperna för att bygga ett starkt och stabilt demokratiskt samhälle. Kunniga, orädda och engagerade statsanställda är en förutsättning för denna tillit.

Britta Lejon, förbundsordförande Fackförbundet ST