Många bäckar små bildar en ojämlik å

Högskolesektorn sticker ut i jämförelse med övriga sektorer på arbetsmarknaden; hälften av de som forskar uppger att det finns svårigheter att kombinera arbete med föräldraskap. Motsvarande uppgift för övriga arbetsmarknaden är knappa 20 procent. Majoriteten av den forskande personalen arbetar mellan 40 och 50 timmar i veckan. En dryg fjärdedel uppger att de jobbar så mycket som 50 till 60 timmar i veckan.

Det visar en nyligen presenterad rapport från Vetenskapsrådet; Hur jämställt är det i högskolan? Kvinnors och mäns förutsättningar att bedriva forskning. Rapporten fokuserar på forskande personal, deras möjligheter att göra akademisk karriär, skillnaderna mellan kvinnor och män och hur de uppfattar de rådande villkoren inom högskolesektorn.

Resultaten ger vid handen att kvinnor och män har tämligen likartade möjligheter att ta sig fram och på sikt uppnå en eftertraktad professorstitel. Men det tar längre tid för kvinnorna att nå dit. Och vissa vetenskapsområden uppvisar större tecken på ojämställdhet än andra.

Skillnader konstant till nackdel för kvinnor

Ju mera forskningstid en har desto snabbare blir en professor. Under förutsättning att anställningen inte är en så kallad forskartjänst. Anledningen till det är att just forskaranställningarna inte ingår i högskoleförordningens karriärsystem. Men det reglerade karriärsystemet och dess anställningar är mycket begränsat. Det finns betydligt fler forskare än reglerade meriteringsanställningar.

Generellt har män mer tid för forskning oavsett anställning och vetenskapsområde. Men det betyder alltså inte att för att en forskare får externa forskningsmedel och kan ägna merparten av sin arbetstid till att forska att det är kungsvägen till en professur. Externa forskningsmedel ses till och med ibland som en återvändsgränd.

Inom vetenskapsområdena naturvetenskap och teknik är andelen kvinnliga nyutnämnda professorer betydligt lägre (andelen kvinnliga professorer uppgick till 25 procent 2018/19) än i humaniora, samhällsvetenskap samt medicin och hälsa (här uppgår andelen kvinnliga professorer till mellan 45 och 50 procent).

Även om Vetenskapsrådets rapport visar relativt små skillnader mellan kvinnors och mäns karriärvägar är ändå dessa mindre skillnader konstant till nackdel för kvinnor. De ingår mera sällan i (de rätta) nätverken (somliga av dem informella), har inte lika stor tillgång till mentorer och upplever sig oftare bli orättvist behandlade, särskilt då män dominerar institutionen och är på ledande positioner. Nämnas bör dock att även män upplever samma sak då de är i miljöer där kvinnor är i majoritet.

Det tar också längre tid för kvinnor att bli professorer vilket betyder att de har kortare tid att vara verksamma innan det är dags att gå i pension. Kvinnor utses i genomsnitt två år senare än män. Dessutom är kvinnor oftare verksamma inom områden som har en lägre andel professorer och där undervisningen tar större plats.

Sammantaget framgår det av rapporten att ojämställdheten framför allt finns mellan ämnesområdena och att kvinnor inom särskilt naturvetenskap och teknik upplever situationen mera negativ än män. Det är också inom dessa fält som fler kvinnor väljer att avsluta sin vetenskapliga karriär för att arbetsvillkoren upplevs som alltför svåra. Ska andelen kvinnliga professorer öka bör ledningen se till att undanröja de hinder som står i vägen. Detta för att kvinnor ska kunna ta sig fram och vilja stanna kvar. Men det här är verkligen ingen ny problematik.

Det går långsamt åt rätt håll

Redan på 1990-talet seglade frågan upp om varför så få kvinnor blev utsedda till professorer. Då väckte lösningen – de så kallade Thamprofessurerna – ett ramaskri bland delar av den forskande personalen och somliga varnade för att Sverige skulle få ett B-lag av professurer. En kunde nästan höra hur stämbanden darrade på de som ansåg sig stå för saklighet, objektivitet och lite tillspetsat avsaknad av känslor, fördomar och värderingar. Föreställningen fanns faktiskt att det inte förekom något som helst missgynnande av kvinnor utan att det enbart var förmåga och kompetens som avgjorde huruvida en person klättrade på den akademiska karriärstegen.

Men tiderna har förändrats. Utvärderingar av engångssatsningen Thamprofessurerna, som innebar att ett antal tjänster för kvinnliga doktorander, forskarassistenter och professorer inrättades, kunde lugna den orolige. Lärosätena fick varken EPA-professorer eller ett B-lag av desamma. De kvinnor som då utsågs hade kunnat vinna vilken professorsstrid som helst utan Thaminsatser.

Därefter har mycket hänt. I dag är det självklart att lärosätena, mer eller mindre aktivt, jobbar med jämställdhetsfrågor och sedan mitten av 1990-talet är majoriteten av studenterna kvinnor. Även på doktorandnivå har det jämnat ut sig. När det kommer till möjligheten att bli professor går det också åt rätt håll. Men desto mer långsamt.

Inger Ehn Knoblock, utredare Fackförbundet ST