Bolund, ta ledartröjan för nollutsläpp!

Debatt
Ett mål för nollutsläpp från de statliga myndigheternas egen verksamhet skulle visa både att den svenska staten tar sitt ansvar för omställningen, och att Sverige behåller ledartröjan i det globala klimatarbetet. Dags för miljöminister Per Bolund att ta nya tag, skriver Britta Lejon, förbundsordförande ST.

Regeringen brukar framhålla att Sverige ska vara ett föregångsland i klimatarbetet. Men det är en position som Sverige gradvis håller på att tappa. Flera länder höjer nu sina målsättningar och lämnar Sverige bakom sig, samtidigt som den svenska klimatpolitiken har bedömts som otillräcklig ens för att uppnå våra egna hittills satta mål. 

Naturvårdsverkets senaste siffror visar att Sveriges utsläpp minskar alldeles för långsamt för att Sveriges nettoutsläpp ska kunna vara noll 2045, vilket är det politiskt överenskomna målet. Tilltron är stor till att tekniska lösningar som till exempel fossilfri stålproduktion ska åstadkomma stora utsläppskliv nedåt, men då pratar vi framtid. På vägen mot klimatmålet behöver någon sektor gå före och staten är en utmärkt kandidat för detta.

Man kanske kan förledas tro att den statliga sektorn redan har gjort stora insatser på klimatområdet. Men fakta är detta: Sedan 2015 har koldioxidutsläppen från transporter inom statlig sektor minskat från ”cirka 2 ton per anställd” till ”knappt 2 ton per anställd” enligt Miljömålsrådets rapportering, en minskning som måste betraktas som väl blygsam sett till hur klimatfrågans aktualitet vuxit. Den samlade energianvändningen för landets myndigheter är också i princip oförändrad.

Trots såväl globala som nationella klimatmål när det gäller utsläppsminskningar, så har inte regeringen angett några tydligt definierade mål för hur mycket de svenska myndigheterna ska minska sina utsläpp eller bidra till klimatomställningen. Sammantaget är det svårt att få det att se ut som att staten i nuläget går före i klimatarbetet. Då kan talet om Sverige som ett föregångsland klinga falskt.

För samtidigt händer saker i andra länder. Nya Zeelands regering med premiärminister Jacinda Ardern i spetsen deklarerade före årsskiftet att den statliga sektorns nettoutsläpp ska vara noll redan 2025. Genom att peka med hela handen sätter man press på landets myndigheter att göra sig kvitt fossila bränslen i fordonsflottan och i uppvärmningen av fastigheter. Även upphandlingarna ska nagelfaras för att åstadkomma målet att nolla utsläppen. Det är inte antalet ton minskade koldioxidutsläpp som är den viktigaste effekten av beslutet, Ardern är tydlig med att det är en signal för att understryka hur bråttom det är att göra något, och att visa att staten verkligen går före.

Det är inget som förpliktigar myndigheter att för sin egen drift vare sig radikalt minska sina egna utsläpp eller att våga ta steget.

På närmare håll händer saker också i till exempel Storbritannien. Redan till 2030 ska britterna ha minskat sina utsläpp med 68 procent. EU:s och Sveriges delmål är 55 procent till 2030. Förvisso är det fortfarande inte helt klart hur britterna ska göra för att åstadkomma minskningen, men poängen liknar den nyazeeländska: Budskapet är ”Sätt fart!”.

Per Bolund behöver sätta fart. Minskningen av de svenska utsläppen går för långsamt.

De svenska myndigheterna har ett opreciserat uppdrag från regeringen att genom Miljömålsrådet samarbeta och lära av varandra för att förbättra miljöarbetet. I Miljömålsrådet, som består av ett antal generaldirektörer för några av de största myndigheterna, har man antagit ett program där man framhåller att man VILL gå före i klimatarbetet. Det är dock inget som förpliktigar myndigheter att för sin egen drift vare sig radikalt minska sina egna utsläpp eller att våga ta steget.

Och när resultatet inte direkt imponerar är det uppenbart att regeringen skulle behöva ta mer initiativ för att hålla rent på sin egen myndighetsbakgård. Det handlar helt enkelt om trovärdigheten för den svenska klimatpolitiken.

Därför vore det utmärkt om regeringen ville följa Nya Zeelands exempel och sätta upp ett tvingande mål för hur de statliga myndigheterna ska minska sina egna klimatutsläpp. Målsättningen bör självklart vara mer offensiv än det mål som gäller för Sverige som helhet, som säger att nettoutsläppen ska vara noll år 2045.

Klimatarbetet ska inte reduceras till att vara någon sorts tävling mellan länder att fatta klimatradikala beslut. Men Sverige har investerat mycket arbete och resurser i att vara ett land som går i spetsen globalt för att reducera utsläppen av växthusgaser. Det har gjort att Sveriges röst hörs, och att vi får gehör för våra förslag och krav i det internationella samarbetet, både på EU- och FN-nivå. Men det duger inte att slå sig till ro på gamla lagrar.

Ett mål för nollutsläpp inom statlig sektor visar att Sverige tar uppgiften på allvar att gå i bräschen för ett mer hållbart samhälle. Det vore också en viktig signal om att vi vågar gå före.

Britta Lejon, förbundsordförande ST

Artikeln publicerades i Dagens Arena 22/02/2021

Läs artikeln i Dagens Arena